utvärdering

så har det gått några veckor utan bil, inklusive tre veckor på nya jobbet.
Vad kan man säga?
Det är jobbigt, det är det absolut. Om jag bara haft samma energi som jag har mina piggaste dagar så hade det nog inte varit några problem - som i måndags då jag, direkt efter jobbet, hämtade cykelkärran hemma och cyklade och storhandlade, åkte hem och lagade mat och sedan direkt åkte och klättrade. Det var en bra dag, men utgången av en sådan dag är att jag kanske bara får sex timmars sömn vilket är alldeles för lite för mig och det känns inte riktigt som att jag får chansen att återhämta mig under resten av veckan utan att göra avkall på t.ex. matlagning.

Rent tidsmässigt så är det nog inte så illa som jag trodde - jag tog tid en morgon och fick det till precis under 40minuter (inkl stoppljusen osv) och sträckan blev lite drygt 15km. Sedan tillkommer ombytestid och att duscha så jag brukar räkna ungefär 60min per väg. Om jag skulle åkt kollektivt så skulle själva resan tagit lite drygt 50min och sedan tillkommer väntetid vid första hållplatsen, att gå dit osv. Kontentan blir nog att i matchen kollektivtrafiken vs cykeln så blir det ungefär lika, bortsett från alla fördelar cykeln ger - t.ex. har jag än så länge inte kommit på tanken att ge mig ut att springa på kvällen.

Däremot fick jag punktering på lunchen i veckan då jag skulle åka och köpa mat. Jag vet inte riktigt hur, men när jag skulle cykla tillbaka så fanns det ingen luft i framhjulet. Men, förberedd som jag är, så har jag alltid extraslang mm med mig på min pendling och det är knappt jag kan belöna mig själv tillräckligt för att ha lärt mig den läxan sedan då vi skulle ut och cykla tandem men aldrig kom iväg pga punktering. Däremot är jag allt utom händig och smidig när det gäller att byta slang - det tar ganska lång tid, dock är det åtminstone utan några svordomar, det tar bara ganska lång tid.

En annan sak är riskerna som finns med att cykla. Efter bara tre veckors cyklande så är jag mer eller mindre övertygad om att det bara är en tidsfråga innan jag är med om en olycka. Även om jag mestadels cyklar på ganska fredliga cykelvägar så känns både innerstan och sisjön tillsammans med fotgängare utspridda längs hela sträckan som potentiella olycksplatser. Dessutom har jag insett att min körstil är av den något aggressivare typen - kanske för att jag irriterar mig över många bilisters obetänksamhet när de blockerar cykelvägar i korsningar eller inte ens ser åt cykelvägarnas håll innan de korsar dem. Däremot brukar jag, så visuellt jag kan genom handvinkningar och bugningar, tacka de som tydligt visar att de har uppmärksammat mig. För att dra det hela till sin spets så hade jag önskat mig en hatt som jag hade kunnat lyfta på som tack, respektive en air zound III för de andra.

Helgernas större aktiviteter har än så länge löst sig genom en bil vi periodvis haft ståendes hos oss (medan ägaren varit utomlands) respektive sunfleet. Båda har såklart fungerat utmärkt, även om det tog 40min att ta sig ut från den bilpool vi valde att hyra vår sunfleet bil ifrån pga bilköer. Dessutom har vi gjort ett besök på återvinningscentralen, ikea samt bauhaus med tandem + cykelkärra, vilket för övrigt fortfarande är en oslagbar kombination.

Kontentan blir väl lite att jag fortfarande inte är övertygad att jag kommer orka cykla överallt hur länge som helst, men att jag förhoppningsvis åtminstone kommer sköta vardagsbestyren med cykel.

Justja, en annan sak är ju ämnesomsättningen - helt ärligt så är jag konstant hungrig trots att jag fyller lunchlådorna till bredden. Att äta ute resulterar bara i att jag lämnar stället hungrig och att cykelturen hem blir ganska orkeslös. Det, tillsammans med min dåliga vardagsmatplanering, trötthet och sällsamma matlagning gör det hela till något av ett problem. Nåväl, allt borde kunna lösas med lite vilja och lite tid..

bilen

bilen hämtades alldeles precis. Det är nu det börjar på riktigt.

det känns så fånigt att göra så stor grej av det när vi inte ens har haft bil särskilt länge. men det känns ändå som att det är det, kanske för att man vänjer sig så snabbt vid bekvämligheter.

hösten

igårkväll tänkte jag att
imorgon ska jag cykla med hisingens ck
men jag fick inte tag på någon att cykla tandem med, och sedan blev det sent och jag var trött så jag orkade inte ställa klockan och gå upp i tid (och cykla själv)
I morse när jag vaknade var det fin höstdag och jag ångrade lite att jag inte hade gått upp i tid för att cykla. Men, efter en lugn, trevlig frukost så bestämdes det att vi skulle försöka få till lite utomshusklättring istället - andra gången någonsin för min del. Magnus hann inte, men han erbjöd sig att låna ut sina grejer - någonting vi bara inte kunde säga nej till.

Så med Magnus göteborgsförare i handen gav vi oss iväg till partille i hopp om att inte gå vilse.


Det var alldeles höstigt och jag blev påmind om varför jag är svag för lövskogar.














och här klättrade vi





















Jag har lite svårt att se fram emot sommaren. Det är så här det ska vara - tiogradigt i luften, sol, frisk luft och gula löv vart jag än vänder mig. Jag har inte ens kommit så pass långt i min klättringskarriär att jag vet hur det är att klättra någon annan årstid än höst, men just nu har jag svårt att tänka mig att någonting annat kan slå det här. Möjligtvis våren - men sommar? jag vet inte.

blue

- how long have you been a red man?

- about fifteen years

--

- what were you before?

- blue

&tack för trevligt morgonsällskap,

att klättra

I fredags klättrade jag upp. det var lite läskigt, även om det såklart inte fanns någonting att oroa sig för. I alla fall så har jag numera ett grönt fint kort som tillåter mig att säkra inomhus. Det hela firades givetvis med lite klättring i trevligt sällskap som sedan avslutades med pizza och film. Själva uppklättringen hade jag lite svårt att förhålla mig till eftersom jag visste så lite om det - jag kunde inte bestämma mig för hur nervös jag skulle vara. Men när jag väl stod där med lappen i handen så påmindes jag lite om känslan jag hade när jag fick den där lappen precis efter uppkörningen - helt enkelt en ganska trevligt känsla över att ha blivit godkänd över något praktiskt. Dock, i relation till hur svårt det var så var känslan helt klart oproportionerlig, men vad gör det.

Klättringen till ära tog jag idag en cykeltur för att kolla lite hur det ser ut i utby/fjällbo när det ändå ligger så nära. Lite otippat träffar jag på http://amprazis.wordpress.com/ som kände igen mig - någonting jag blev lite förvånad över. Jag hade äran att få cykla med honom halmstad-göteborg samt göteborg-skövde under ride of hope. Iaf så har jag till och från funderat lite på honom - han verkar vara en glad, trevlig och framför allt vettig människa, så det var helt klart trevligt att få träffa honom och hans flickvän när de var ute på långpromenad. Det utbyttes telefonnummer så vi kommer nog höras av igen. Om inget annat så pratade han lite om att vara några och cykla hela ride of hope tillsammans. Det lät lockande - tanken har ju redan slagit mig. Dessutom, om det finns några att följa med så är det ju egentligen bara att göra..

mitt andra hem

tänk så fantastiskt bra det kan bli när man nästan minst anar det.

ride of hope

När jag cyklade ride of hope så frågade jag en av arrangörerna om det skulle komma att bli ett lopp även nästa år. Först var det inte tänkt så från hans sida, men tydligen var det mer än en som hade tagit för givet att det skulle bli av nästa år igen..

och nu står det på rideofhope.se att datum för nästa år är 1-9 augusti. Ganska snart efter loppet i år så kände jag att nästa år, då ska jag minsann cykla längre.. så jag får se, det var en härlig känsla att cykla tillsammans med olika människor. Vi var alla en ganska nära grupp utan att känna varandra. Ett av mina största problem är att jag i princip inte har någon betald semester nästa år. Å andra sidan så är det förhoppningsvis inget oövervinnligt problem.

hey, i miss you

igår hittade jag till en gammal väns ord och det kändes så otroligt hemma.

det är så lustigt det där med trygghet.