2.56.25

två femtisex tjufem
det blev min tid på mitt första lidingölopp någonsin.

jag kan inte beskriva min lycka över att ha tagit mig runt, dessutom på bättre tid än mitt mål - 3h. Å andra sidan så var det nog det jobbigaste jag någonsin har gjort. Jag kan inte beskriva den ilska (såklart helt irrationell) jag kände de sista kilometrarna över att banan aldrig tog slut. Den Vägrade Ta Slut och smärtan fortsatte. Ändå fanns det krafter kvar för upploppet då jag spurtade där varje steg brände i vänster vad av krampkänningar. Det var helt tokig känsla, och jag har nog aldrig längtat så mycket efter att få sluta. och den där antiklimaxkänslan som jag har fått efter att jag gått i mål under t.ex. gbgvarvet infann sig aldrig, utan det hela handlade om ren och skär lättnad över att lidandet var över. och efteråt var jag mest snurrig och vinglade runt, förvirrad och visste knappt vart jag var, ännu mindre vad jag skulle göra och allra minst hur jag skulle göra det.

men,
jag klarade det.

videon

asså

sådär egentligen

så vet jag inte om det var bra att se videon.

innan hade jag åtminstone lite hopp om att klara mig igenom, men just nu känns det som att hela projektet tangerar gränsen till omöjligt.

pepp pepp pepp pepp

lidingöööö

happ, jag åker hemifrån om någon timme. Har nog packat klart, så nu äter jag kolhydratrik lunch (har hört att det ska vara bra), dricker lite sportdryck till (har hört att det ska vara bra) och försöker peppa järnet. på tal om det så är det nog dags för att äntligen se http://se.running.adidas.com/!!!

pepp pepp pepp (jag kan springa, jag är inte rädd)

återvinningscentraler på cykel

   Hejsan Daniel!

   Jag talade med min chef idag och hon har lagt in det som ett ärende för

   ledningsgruppen som är på måndag så ett besked kommer inom snar

   framtid.

   Jag håller dig informerad.

--

nog för att jag finner det sannolikt att de kommer tycka att de inte är anpassade för cyklar och därmed att man inte får cykla eller liknande blablabla, men det känns iaf lite roligt att de tar upp det i ledningsgruppen.

cykelkärra

I lördags var det dags, återvinningens dag till ära, att köpa en cykelkärra (för last). Istället för att gå på kvalitet så bestämde vi oss för att köpa billigaste möjliga på biltema för 900kr. I vanliga fall så tycker jag bättre om att köpa något bra så man slipper att någonting känns halvkasst osv, men eftersom det finns så många olika typer av vagnar så bestämde vi oss för den billigaste sorten för att komma fram till vad det är vi vill ha, behöver och eventuellt saknar med den billigare. Iaf så inhandlades den för att snarast fyllas med fyra gamla datorer som sedan kördes till återvinningsstationen. Det funkade ganska bra - det var lite ryckigt och sådär, men absolut fungerande för att köra iväg datorerna.

I tisdags cyklade vi och handlade mat med cykelkärran, dock var den då kopplad till tandemen. Vi lät en plastlåda som vi har till återvinningen vara kvar i kärran efter att vi hade kört kartonger mm till återvinningen och stoppade alla matvaror i den - fantastiskt bekvämt ända tills man skulle lyfta den från handlingsvagnen till cykelvagnen och man insåg hur tung den var. Iaf så handlade vi matvaror för 800kr och fyllde den där lådan till bredden. Vägen hem gick som en dans. Bortsett från att rullmotståndet var kort sagt påtagligt så gick det hur stabilt som helst på tandemen trots den ganska tunga lasten. Även om det hördes att det skumpade lite där bak, så märktes det över huvud taget inte alls i handhavandet. Det enda man fick tänka på var att fordonet var ganska långt med tandem och cykelkärra vilket kunde göra det hela lite småkrångligt i vissa svängar.
Vår insikt, med ryggproblem och allt, var att det optimala skulle vara att lossa cykelkärran från cykeln när man handlar, och helt enkelt dra runt på den inne i affären. Att handla rakt ner i cykelkärran tillsammans med egenblippandet skulle göra det hela högst optimalt. Dock behöver isf någon slags dragstång anpassad för en gåendes person ordnas, men det borde ju inte vara ogörbart.

hisingens ck

igår var det bestämt att jag och jonatan skulle ta en tur på tandem tillsammans med hisingens ck på deras distansrunda. Vi kom dit, iklädda vanliga träningsoveraller på en tandem som mest ser gammal och sliten ut, och vi möts med högst skeptiska blickar. Det var intressant, ända tills vi blev tillsagda att vi skulle få hålla oss längst bak. Det var väl ok, även om det kändes lite bittert. Lite då och då under turen så kom det någon förbi och frågade hur det gick, och med tanke på att vi knappt höll hastigheter som höll oss varma (det var varmare att stå still än att cykla) så visste jag knappt vad jag skulle svara men försökte ändå få till något hurtigt att det gick la bra. Efter en paus ute vid havet, i strålande värmande solsken med frisk höstluft och en välsmakande aprikosflapjack, bar det av tillbaka. Ungefär halvvägs(?) tillbaka så tyckte någon att vi skulle hålla igen på tempot. Jag tröttnade. Jag visste inte om det var pga oss eller någon annan, men jag tröttnade på att ligga längst bak och knappt känna mig svettig, hålla ojämn hastighet pga alla som ska dricka längst bak osv osv osv, så jag såg helt enkelt till att vi fick en plats i klungan - delvis för att visa att de åtminstone inte behöver hålla igen för vår skull. Kommentarerna var väl sådär överväldigande, men ingen sade åtminstone uttryckligen till oss att dra oss ur (mer än möjligtvis en som lagom surt kommenterade att så fick vi inte göra). Iaf så gick det alldeles utmärkt att cykla i klunga. Jag försökte hålla ordentligt med avstånd för att folk skulle slippa oroa sig för oss, och väl i mål uttryckte ledaren sin förvåning över hur väl det hade fungerat, och att vi gärna fick komma nästa helg. Skönt med tanke på att han nästan darrade på rösten innan vi åkte iväg..

Det hela gick väl bra, antar jag. Jag hade dock fått ett betydligt öppnare och trevligare mottagande under ride of hope, både när vi körde tandem och när jag körde själv, inkluderat en lockande inbjudan till hisingens ck. Nu kände jag mig mest som någon som skulle komma och förstöra deras runda och faktiskt inte alls önskvärd. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det hela - det är knappt att jag vill komma tillbaka med tandem.

Jag misstänker dock att de hade reagerat annorlunda om vi hade kommit dit med en racertandem och haft likadana cykelkläder på oss och annat som verkar höra till cykelsporten som den utrustningssport det är. Nåja, det är väl så det är..

(samtidigt förstår jag givetvis att de inte vill ha någon nybörjare på tandem som kommer och skapar kaos i klungan som faktiskt kan skada väldigt många, men jag kan inte låta bli att tycka det är tråkigt att bli så pass utdömd i förväg)

för övrigt sov jag ungefär 11h inatt..

inför lidingöloppet

Ikväll var tänkt att bli sista (och första!) distanslöpningen inför lidingöloppet. Förhoppningen låg någonstans mellan 1.30-2h - jag var ute i 1.40-nånting och avverkade knappt 1.9mil. Även om det var sjukt tungt och jobbigt och knäna gjorde ont och fötterna och det mesta kändes allmänt kasst så är jag ändå lite förvånad över att jag höll så pass långt i princip utan att ha löptränat något alls sedan varvet och utan att ha laddat någonting (mer än att har sovit ganska mkt de senaste nätterna). Det känns dock fortfarande mer eller mindre som en omöjlighet att klara 3 backiga mil även om jag ser liiite ljusare på framtiden än vad jag gjorde i går - förhoppningsvis, med lite bättre uppladdning än idag, lite tävlingsadrenalin, lite sportdryck, lite vatten, lite sällskap och mjukare underlag, så kommer jag åtminstone ta mig runt, vilket just nu absolut är mitt mål. Alltså, med alla de bästa förutsättningarna så tror jag att jag kommer, lidandes, ta mig runt, å andra sidan så lyckas aldrig alla goda förutsättningar infinna sig samtidigt, så jag känner mig ganska körd..

nåja, man ska väl känna att man lever, antar jag.

ride of hope

ok,
så jag deltog i ride of hope. Det var flera veckor sedan, men jag har inte hunnit uppdatera.

Jag och jonatan skulle cykla etapp två, halmstad - göteborg, på tandem. Vi hade laddat med flapjacks och biltemaväskor och kamelback och fullpackad ryggsäck och grejer - kortfattat tokladdade. Vi var uppe i ottan (strax innan sex-tiden?) med avsikt att åka härifrån runt 06.30. Efter sedvanliga förseningar så åkte vi iväg strax innan 07. Himlen var mulen och väderleksrapporten hade lovat regnskurar och, framför allt, sydlig vind. Efter att ha kommit ut på motorvägen och lämnat innerstaden så började det regna. Positiva som vi är så var vi absolut säkra på att det bara var en kort, tillfällig skur som skulle ge med sig näääär som heeeelst. Vi fortsatte så - tala uppmuntrande med varandra hela vägen ner till halmstad, men regnet vägrade sluta. När vi väl anlände till ica maxi:s parkering i halmstad kunde man ganska snabbt konstatera att de cyklar som stod där såg betydligt snabbare ut och betydligt mer landsvägsaktiga ut än vad vår mountainbike-tandem gjorde. Lyckligtvis hittade vi en dam på en mer eller mindre vanlig damcykel samt en herre på en mer eller mindre vanlig herrcykel så det kändes genast lite bättre.

Efter nummerlappsutlämnande och grejer så var vi i princip på väg. Efter lite stressade förberedelser (vad har man egentligen på sig på en 15mil lång cykelfärd i ösregn? Regnjacka? Regnbyxor? Regnskydd för skorna?) så bar det iväg.
Därefter cyklade vi. och cyklade och cyklade och cyklade. Humöret bland alla startande var oftast på topp. Det var mest vid för långa pauser som folk blev gnälliga - det blev ruskigt kallt ruskigt snabbt i vinden, vätan och väntan. Men det var ändå en skön känsla att bara glida med i medvinden i en klunga. Man kunde småprata - både med den som cyklade bredvid och med jonatan som satt bakom. Det mesta var fantastiskt mysigt och det var egentligen bara till att acceptera att man var genomblöt och se till så att man rörde på sig och höll sig varm.

Bästa minnet är nog hästarna som, i flock, sprang med oss en ganska bra bit i hagen bredvid. De såg oss och ville väl följa med oss som flock. Det var häftigt. Jag vet egentligen inte vad som var så otroligt häftigt med det, men det gav en mysig känsla.

Inte minst så var det inte alls så jobbigt som jag hade trott. jag hade förberett mig på att det skulle komma att bli den tuffaste utmaningen jag någonsin gett mig på. Men så var det inte alls. Det var alldeles för lätt. När pulsen låg uppe på 140 så var det mycket. Oftast låg den runt 120. Självförtroendet var på topp när vi rullade in på ica maxi i göteborg (/mölndal) och det fortfarande kändes som att man hade massor av krafter kvar. Cykeln hade klarat sig och det kändes som om vi absolut inte var tröttast eller mest slitna i gruppen.

Sarah stod och väntade på oss på parkeringen och vi var alldeles glada och pigga. Vi fortsatte vara det ända till efter någon timme efter att vi hade kommit hem. Jag somnade i med datorn i knät när jag höll på att försöka föra över lite data från cykelturen till datorn.

I, som jag skulle ha cyklat etapp tre (göteborg - skövde) på tandem med hoppade dessvärre av. Så på kvällen stod jag inför valet och kvalet - cykla eller stå över? om jag skulle cykla - på tandem (själv?) eller på min vanliga hybrid? Tandem hade varit roligt, men Varför? Min bästa idé vore att köpa ett litet gosedjur och sätta det på sadeln där bak. Det bästa hade iofs varit att sätta hoppe (ride of hope:s maskott) där, men då med risk för att den skulle bli blöt om det skulle regna. Efter lite övervägande så flyttade jag mina spd-pedaler till hybriden och bestämde mig för att cykla. Jag insåg att jag nog skulle vara för trött för att orka göra det själv på tandemen (även om den ibland känns snabbare än hybriden) och att jag var tvungen att ta beslutet på kvällen. Om jag skulle vänta till morgonen efter så skulle jag definitivt bara ligga kvar i sängen.

Sagt och gjort, morgonen efter for jag iväg till drottning silvias barnsjukhus på östra och mötte upp med andra. Det var roligt, det var en lite speciell känsla att komma tillbaka till några välkända ansikten som glatt hälsade mig välkommen tillbaka.

Damen hade dessvärre, på sin egen begäran, lämnats ensam efter någon mil då hon höll ungefär hälften av tempot av den stora gruppen, och de som cyklade med henne frös ordentligt i den låga hastigheten. Mannen kämpade däremot på i sina sandaler och gick i mål tillsammans med resten.

bil till jobbet

igår var det dags för nånting-mila-service. Således körde jag till ford som första grej på morgonen, lämnade in bilen och tog en hyrbil tillbaka till jobbet. Inga problem, trafiken var ungefär som den brukar vara på morgonen - trög, men absolut inte omöjlig. Däremot blev jag, helt i fas med mitt på sistone dåliga humör, väldigt irriterad på en medelålders man som uppenbarligen inte ville släppa in mig framför honom utan lite smidigt täppte igen den lucka som fanns. Framåt eftermiddagen hade jag ett ärende på stan och tog därför bilen dit. Under tiden jag uträttade mitt ärende ringde ford och sa att min bil var klar, så jag drog mig ditåt. På vägen dit får en förare för sig att byta fil över heldragen linje utan att blinka och uppenbarligen utan att titta i döda vinkeln varpå vi är lite väl läskigt nära att krocka. Efter att jag har hämtat bilen hade jag fortfarande ett ärende kvar i stan, varpå jag drar mig inåt stan igen. Det fanns inga lediga parkeringsplatser på gatan utan jag chansade istället och parkerade på en parkering som kräver tillstånd, men där ansvariga inte har brytt sig om att anlita några parkeringsvakter historiskt sett (dessutom skulle ju ärendet gå snabbt..) Den här gången slutade det dock med en parkeringsbot. På vägen hem var det värre köer än vanligt och det kändes som en evighet att ta sig hem. När jag satt där i köerna blev jag påmind om att jag förr inte hade särskilt mkt emot att sitta i bilköer, men den här gången kände jag mig bara rastlös.

Förr(??) tyckte jag om att köra bil, men både igår och när vi körde till ett bröllop i karlstad i lördags blev jag obehagligt rastlös av att sitta i bilen. Likadant har det varit under sommaren när vi har kört till t.ex. mina föräldrar i skåne eller liknande - de där timmarna i bilen är inte sådär fantastiskt upphetsande.

I alla fall så var det uppfriskande att få byta om till träningskläder och cykla mina dryga 1.2mil till badmintonen, springa slut på benen och sedan cykla hem igen.

För övrigt tänkte jag ha ett långlöppass i fredags - efter ungefär 11km fick jag bryta pga hur otränad jag är (tror jag, det kändes konstigt iaf) och om mindre än tre veckor är lidingöloppet. det kommer ju antagligen bli något av en upplevelse att ta mig igenom de milen..