ride of hope

ok,
så jag deltog i ride of hope. Det var flera veckor sedan, men jag har inte hunnit uppdatera.

Jag och jonatan skulle cykla etapp två, halmstad - göteborg, på tandem. Vi hade laddat med flapjacks och biltemaväskor och kamelback och fullpackad ryggsäck och grejer - kortfattat tokladdade. Vi var uppe i ottan (strax innan sex-tiden?) med avsikt att åka härifrån runt 06.30. Efter sedvanliga förseningar så åkte vi iväg strax innan 07. Himlen var mulen och väderleksrapporten hade lovat regnskurar och, framför allt, sydlig vind. Efter att ha kommit ut på motorvägen och lämnat innerstaden så började det regna. Positiva som vi är så var vi absolut säkra på att det bara var en kort, tillfällig skur som skulle ge med sig näääär som heeeelst. Vi fortsatte så - tala uppmuntrande med varandra hela vägen ner till halmstad, men regnet vägrade sluta. När vi väl anlände till ica maxi:s parkering i halmstad kunde man ganska snabbt konstatera att de cyklar som stod där såg betydligt snabbare ut och betydligt mer landsvägsaktiga ut än vad vår mountainbike-tandem gjorde. Lyckligtvis hittade vi en dam på en mer eller mindre vanlig damcykel samt en herre på en mer eller mindre vanlig herrcykel så det kändes genast lite bättre.

Efter nummerlappsutlämnande och grejer så var vi i princip på väg. Efter lite stressade förberedelser (vad har man egentligen på sig på en 15mil lång cykelfärd i ösregn? Regnjacka? Regnbyxor? Regnskydd för skorna?) så bar det iväg.
Därefter cyklade vi. och cyklade och cyklade och cyklade. Humöret bland alla startande var oftast på topp. Det var mest vid för långa pauser som folk blev gnälliga - det blev ruskigt kallt ruskigt snabbt i vinden, vätan och väntan. Men det var ändå en skön känsla att bara glida med i medvinden i en klunga. Man kunde småprata - både med den som cyklade bredvid och med jonatan som satt bakom. Det mesta var fantastiskt mysigt och det var egentligen bara till att acceptera att man var genomblöt och se till så att man rörde på sig och höll sig varm.

Bästa minnet är nog hästarna som, i flock, sprang med oss en ganska bra bit i hagen bredvid. De såg oss och ville väl följa med oss som flock. Det var häftigt. Jag vet egentligen inte vad som var så otroligt häftigt med det, men det gav en mysig känsla.

Inte minst så var det inte alls så jobbigt som jag hade trott. jag hade förberett mig på att det skulle komma att bli den tuffaste utmaningen jag någonsin gett mig på. Men så var det inte alls. Det var alldeles för lätt. När pulsen låg uppe på 140 så var det mycket. Oftast låg den runt 120. Självförtroendet var på topp när vi rullade in på ica maxi i göteborg (/mölndal) och det fortfarande kändes som att man hade massor av krafter kvar. Cykeln hade klarat sig och det kändes som om vi absolut inte var tröttast eller mest slitna i gruppen.

Sarah stod och väntade på oss på parkeringen och vi var alldeles glada och pigga. Vi fortsatte vara det ända till efter någon timme efter att vi hade kommit hem. Jag somnade i med datorn i knät när jag höll på att försöka föra över lite data från cykelturen till datorn.

I, som jag skulle ha cyklat etapp tre (göteborg - skövde) på tandem med hoppade dessvärre av. Så på kvällen stod jag inför valet och kvalet - cykla eller stå över? om jag skulle cykla - på tandem (själv?) eller på min vanliga hybrid? Tandem hade varit roligt, men Varför? Min bästa idé vore att köpa ett litet gosedjur och sätta det på sadeln där bak. Det bästa hade iofs varit att sätta hoppe (ride of hope:s maskott) där, men då med risk för att den skulle bli blöt om det skulle regna. Efter lite övervägande så flyttade jag mina spd-pedaler till hybriden och bestämde mig för att cykla. Jag insåg att jag nog skulle vara för trött för att orka göra det själv på tandemen (även om den ibland känns snabbare än hybriden) och att jag var tvungen att ta beslutet på kvällen. Om jag skulle vänta till morgonen efter så skulle jag definitivt bara ligga kvar i sängen.

Sagt och gjort, morgonen efter for jag iväg till drottning silvias barnsjukhus på östra och mötte upp med andra. Det var roligt, det var en lite speciell känsla att komma tillbaka till några välkända ansikten som glatt hälsade mig välkommen tillbaka.

Damen hade dessvärre, på sin egen begäran, lämnats ensam efter någon mil då hon höll ungefär hälften av tempot av den stora gruppen, och de som cyklade med henne frös ordentligt i den låga hastigheten. Mannen kämpade däremot på i sina sandaler och gick i mål tillsammans med resten.