2.56.25

två femtisex tjufem
det blev min tid på mitt första lidingölopp någonsin.

jag kan inte beskriva min lycka över att ha tagit mig runt, dessutom på bättre tid än mitt mål - 3h. Å andra sidan så var det nog det jobbigaste jag någonsin har gjort. Jag kan inte beskriva den ilska (såklart helt irrationell) jag kände de sista kilometrarna över att banan aldrig tog slut. Den Vägrade Ta Slut och smärtan fortsatte. Ändå fanns det krafter kvar för upploppet då jag spurtade där varje steg brände i vänster vad av krampkänningar. Det var helt tokig känsla, och jag har nog aldrig längtat så mycket efter att få sluta. och den där antiklimaxkänslan som jag har fått efter att jag gått i mål under t.ex. gbgvarvet infann sig aldrig, utan det hela handlade om ren och skär lättnad över att lidandet var över. och efteråt var jag mest snurrig och vinglade runt, förvirrad och visste knappt vart jag var, ännu mindre vad jag skulle göra och allra minst hur jag skulle göra det.

men,
jag klarade det.