bilen

bilen hämtades alldeles precis. Det är nu det börjar på riktigt.

det känns så fånigt att göra så stor grej av det när vi inte ens har haft bil särskilt länge. men det känns ändå som att det är det, kanske för att man vänjer sig så snabbt vid bekvämligheter.

hösten

igårkväll tänkte jag att
imorgon ska jag cykla med hisingens ck
men jag fick inte tag på någon att cykla tandem med, och sedan blev det sent och jag var trött så jag orkade inte ställa klockan och gå upp i tid (och cykla själv)
I morse när jag vaknade var det fin höstdag och jag ångrade lite att jag inte hade gått upp i tid för att cykla. Men, efter en lugn, trevlig frukost så bestämdes det att vi skulle försöka få till lite utomshusklättring istället - andra gången någonsin för min del. Magnus hann inte, men han erbjöd sig att låna ut sina grejer - någonting vi bara inte kunde säga nej till.

Så med Magnus göteborgsförare i handen gav vi oss iväg till partille i hopp om att inte gå vilse.


Det var alldeles höstigt och jag blev påmind om varför jag är svag för lövskogar.














och här klättrade vi





















Jag har lite svårt att se fram emot sommaren. Det är så här det ska vara - tiogradigt i luften, sol, frisk luft och gula löv vart jag än vänder mig. Jag har inte ens kommit så pass långt i min klättringskarriär att jag vet hur det är att klättra någon annan årstid än höst, men just nu har jag svårt att tänka mig att någonting annat kan slå det här. Möjligtvis våren - men sommar? jag vet inte.

blue

- how long have you been a red man?

- about fifteen years

--

- what were you before?

- blue

&tack för trevligt morgonsällskap,

att klättra

I fredags klättrade jag upp. det var lite läskigt, även om det såklart inte fanns någonting att oroa sig för. I alla fall så har jag numera ett grönt fint kort som tillåter mig att säkra inomhus. Det hela firades givetvis med lite klättring i trevligt sällskap som sedan avslutades med pizza och film. Själva uppklättringen hade jag lite svårt att förhålla mig till eftersom jag visste så lite om det - jag kunde inte bestämma mig för hur nervös jag skulle vara. Men när jag väl stod där med lappen i handen så påmindes jag lite om känslan jag hade när jag fick den där lappen precis efter uppkörningen - helt enkelt en ganska trevligt känsla över att ha blivit godkänd över något praktiskt. Dock, i relation till hur svårt det var så var känslan helt klart oproportionerlig, men vad gör det.

Klättringen till ära tog jag idag en cykeltur för att kolla lite hur det ser ut i utby/fjällbo när det ändå ligger så nära. Lite otippat träffar jag på http://amprazis.wordpress.com/ som kände igen mig - någonting jag blev lite förvånad över. Jag hade äran att få cykla med honom halmstad-göteborg samt göteborg-skövde under ride of hope. Iaf så har jag till och från funderat lite på honom - han verkar vara en glad, trevlig och framför allt vettig människa, så det var helt klart trevligt att få träffa honom och hans flickvän när de var ute på långpromenad. Det utbyttes telefonnummer så vi kommer nog höras av igen. Om inget annat så pratade han lite om att vara några och cykla hela ride of hope tillsammans. Det lät lockande - tanken har ju redan slagit mig. Dessutom, om det finns några att följa med så är det ju egentligen bara att göra..

mitt andra hem

tänk så fantastiskt bra det kan bli när man nästan minst anar det.

ride of hope

När jag cyklade ride of hope så frågade jag en av arrangörerna om det skulle komma att bli ett lopp även nästa år. Först var det inte tänkt så från hans sida, men tydligen var det mer än en som hade tagit för givet att det skulle bli av nästa år igen..

och nu står det på rideofhope.se att datum för nästa år är 1-9 augusti. Ganska snart efter loppet i år så kände jag att nästa år, då ska jag minsann cykla längre.. så jag får se, det var en härlig känsla att cykla tillsammans med olika människor. Vi var alla en ganska nära grupp utan att känna varandra. Ett av mina största problem är att jag i princip inte har någon betald semester nästa år. Å andra sidan så är det förhoppningsvis inget oövervinnligt problem.

hey, i miss you

igår hittade jag till en gammal väns ord och det kändes så otroligt hemma.

det är så lustigt det där med trygghet.

lidingöloppet

så här beskrev jag mina upplevelser av lidingöloppet på vegan runners mailinglista..

Efter att ha varit ute på endast fem löprundor sedan göteborgsvarvet var
det med grav ångest jag åkte upp till Stockholm (från Göteborg) på
fredagen. Dessutom var ingen i sällskapet särskilt laddade utan det
var allmän slöhet och sjukdom som satte ribban för motivationsnivån.
Väl framme på plats och efter att ha hejat på en vän i MK15 och känt av
stämningen lite blev vi dock på bättre humör, även om jag fortfarande var
mer eller mindre inställd på att bryta.
Men så gick starten och redan efter (några?) hundra meter såg jag den
välbekanta tröjan från vegan runners och var tvungen att pinna upp
bredvid för att uttrycka min förtjusning över tröjvalet. Det hela inbjöd
såklart till en längre dialog och det blev att vi hade sällskap den
första dryga milen - därefter kände jag att Maltes ben ville mer än mina,
varpå de, åtminstone till synes, piggt skuttade ifrån mina fötter som
redan hade börjat göra lite ont i mina något för gamla skor (vilket
insågs ungefär en vecka innan loppet..)
I övrigt så flåsade jag på bäst jag kunde och peppade mig för fullt med
så många placeboeffekter jag kunde hitta längs vägen och i fickorna.
Jag minns loppet någorlunda bra fram till ungefär 24-25-26-27km
någonstans då resten mest är ett töcken av ett letande efter
km-markeringar och svordomar över att ön Vägrade Ta Slut.

Men, jag tog mig i mål med krampkänningar i vänster vad vid varje steg
under spurten (tänk vad åsynen av mål kan göra för ens krafter) på strax
under tre timmar, vilket var mitt mål (om jag nu skulle ta mig ända
+fram).

Så, med förutsättningarna att aldrig ha sprungit längre än en halvmara
och att endast ha varit ute på fem löprundor sedan mitten av maj så är
jag oerhört glad att jag tog mig i mål, dessutom under den lagom jämna
tiden tre timmar. Däremot är jag nog märkt för livet, eller åtminstone
ett bra tag framöver, av backar och att lida - aldrig förr har jag varit
så nära att bara falla ihop och ligga och kurra i fosterställning (och
svära över backar och öar utan ände). Även med några dagars distans (och
mindre träningsvärk än vad jag trodde) så väger jag fortfarande mellan
om det är värt att vänta på när jag kommer se tillbaka på loppet med
ett leende och därmed längta till nästa års upplaga eller om jag bara
ska ge upp och se det som något av det värsta jag någonsin varit med
om och låta det vara så..


---

och nu, nästan en vecka senare så börjar jag faktiskt känna mig ganska sugen på revansch. om inget annat så sitter jag och klurar lite över nästa mål på göteborgsvarvet osv.

att vinna

   Hejsan Daniel!

   Det tog lite tid men nu är beslutet fattat.

   Cykla in på återvinningscentralerna

   Det är tillåtet att lämna avfall som man haft med på cykel, eller 

   burit med sig hemifrån, utan att ÅVC-kortet används. Personal 

   på åvc ska i dessa fall släppa in kunden utan att något besök

   registreras. Besökaren ska givetvis visa aktsamhet och följa de 

   anvisningar som personalen ger.

   (Beslut i ledningsgruppen 2008-09-29)                                                                   

   Gående besökare på återvinningscentraler

   Det är tillåtet att lämna avfall som man burit till fots, eller haft

   med på cykel, utan att ÅVC-kortet används. Personal på åvc ska

   i dessa fall släppa in kunden utan att något besök registreras. 

   Besökaren ska givetvis visa aktsamhet och följa de anvisningar

   som personalen ger.

   (Beslut i ledningsgruppen 2008-09-29)

-----

tack göteborgs kommun, det var vänligt av er och, måste jag säga, över förväntan gällande både resultat och smidighet - allt som faktiskt krävdes var ju ett mail.