lidingöloppet

så här beskrev jag mina upplevelser av lidingöloppet på vegan runners mailinglista..

Efter att ha varit ute på endast fem löprundor sedan göteborgsvarvet var
det med grav ångest jag åkte upp till Stockholm (från Göteborg) på
fredagen. Dessutom var ingen i sällskapet särskilt laddade utan det
var allmän slöhet och sjukdom som satte ribban för motivationsnivån.
Väl framme på plats och efter att ha hejat på en vän i MK15 och känt av
stämningen lite blev vi dock på bättre humör, även om jag fortfarande var
mer eller mindre inställd på att bryta.
Men så gick starten och redan efter (några?) hundra meter såg jag den
välbekanta tröjan från vegan runners och var tvungen att pinna upp
bredvid för att uttrycka min förtjusning över tröjvalet. Det hela inbjöd
såklart till en längre dialog och det blev att vi hade sällskap den
första dryga milen - därefter kände jag att Maltes ben ville mer än mina,
varpå de, åtminstone till synes, piggt skuttade ifrån mina fötter som
redan hade börjat göra lite ont i mina något för gamla skor (vilket
insågs ungefär en vecka innan loppet..)
I övrigt så flåsade jag på bäst jag kunde och peppade mig för fullt med
så många placeboeffekter jag kunde hitta längs vägen och i fickorna.
Jag minns loppet någorlunda bra fram till ungefär 24-25-26-27km
någonstans då resten mest är ett töcken av ett letande efter
km-markeringar och svordomar över att ön Vägrade Ta Slut.

Men, jag tog mig i mål med krampkänningar i vänster vad vid varje steg
under spurten (tänk vad åsynen av mål kan göra för ens krafter) på strax
under tre timmar, vilket var mitt mål (om jag nu skulle ta mig ända
+fram).

Så, med förutsättningarna att aldrig ha sprungit längre än en halvmara
och att endast ha varit ute på fem löprundor sedan mitten av maj så är
jag oerhört glad att jag tog mig i mål, dessutom under den lagom jämna
tiden tre timmar. Däremot är jag nog märkt för livet, eller åtminstone
ett bra tag framöver, av backar och att lida - aldrig förr har jag varit
så nära att bara falla ihop och ligga och kurra i fosterställning (och
svära över backar och öar utan ände). Även med några dagars distans (och
mindre träningsvärk än vad jag trodde) så väger jag fortfarande mellan
om det är värt att vänta på när jag kommer se tillbaka på loppet med
ett leende och därmed längta till nästa års upplaga eller om jag bara
ska ge upp och se det som något av det värsta jag någonsin varit med
om och låta det vara så..


---

och nu, nästan en vecka senare så börjar jag faktiskt känna mig ganska sugen på revansch. om inget annat så sitter jag och klurar lite över nästa mål på göteborgsvarvet osv.