likgiltighet

I helgen tappade jag min över sex år gamla mobiltelefon. Jag gick över en timme och letade efter den i skogen där jag hade promenerat. Den innehöll åtminstone en sisådär 50 sms som jag ville spara, och antagligen några hundra telefonnummer. Sms:en är ingenting att göra åt, de flesta telefonnumrena går att få tag på igen. Men det finns ändå ett antal tiotal som jag antagligen inte kommer få tag på igen. De flesta tillhör förvisso folk som jag kanske träffar/pratar med någon gång per år, men det är ändå fullt tillräckligt för att sakna numret. Eller en vän som inte längre lever (vad ska jag öht ha numret till då?).
Kanske är det som att flytta, att det behövs en utrensning ibland för att inte fastna i det gamla.

I måndags cyklade jag och j fem mil med Sävedalens CK. Vi körde på tandem och snittade 31-32km/h och de få som var med var imponerade av oss - även vi själva var förvånade över hur snabbt vi hade cyklat. Iaf så var det roligt, och inte minst j tyckte det var kul så det verkar som att jag har lyckats få med honom på hela tandemgrejen på riktigt nu.
Nytt tandemproblem att lösa: högre utväxling! Vi kunde inte trampa mer än en sisådär 45km/h och det är trist när det känns som att det finns mer att ge i utförslöporna, men att växlarna inte räcker till.

I tisdags insåg jag att tandemens bakhjul glappar lite. Jag tänkte fixa det igår och gjorde nog lite fel, glad i hågen över att få greja lite. Eventuellt har jag förstört lagret lite, men jag tänkte ignorera det och hoppas på det bästa. Iaf så har jag för första gången plockat i sär ett lager, rengjort det hjälpligt, bytt ut några kulor och grejer och fettat in det. Men det är fortfarande som om det är smuts i det. Nåja, det får lösa sig.

I går skrev jag på kontrakt för ett nytt jobb. Jag var i stenungsund och satt på en brygga och åt en tokgod pastagrej och skrev på. Det var trevligt, men jag har ändå lite svårt att förhålla mig till det. Jag borde jubla av glädje, men det känns mest som vilken dag som helst i vardagen. Kanske har jag bytt jobb för ofta, jobbet är inte rätt, eller så är jag helt enkelt trött på att jobba.

Idag ska jag säga upp mig. Det känns lite tokigt, det känns lite för tidigt, men samtidigt så ser jag ingen direkt framtid på det här jobbet i längden heller så varför inte? Mest så känns det. Lite som en vardagsgrej, någonting man gör. Inget speciellt alls.

I eftermiddag ska jag åka till skåne, bland annat med ett vitrinskåp till min syster som har erhållits gratis av några grannar (som för övrigt kallas tanterna på hörnet av en annan granne). I övrigt så hade det varit roligt om vi fått med oss tandemcykeln så man hade kunnat tandemat till stranden eller till hamnen och ätit glass. Hur mysigt och idylliskt som helst.