pilotprojekt

jag är i något slags pilotprojekt för att göra mig av med bilen. jag låtsas om att jag inte har den, förutom vid längre utflykter, utan cyklar helt enkelt överallt. det går ganska bra, men jag kan inte sluta irritera mig över att det överhuvudtaget är ett problem - för bara ett år sedan hade jag inte ens bil. egentligen handlar väl det mesta om att jag har blivit alldeles för bekväm av mig, men det upplevs ändå på något sätt som ett problem. målet är iaf att bli av med bilen, och att ersätta den genom att gå med i en bilpool - förhoppningsvis en smidig övergång.
jag skulle nog vilja dela upp mina transporter i tre typer
1) vardagstransporter - pendling till jobbet, affären och liknande.
2) längre resor - hälsa på i stugan utanför lidköping, hälsa på hos föräldrarna i åhus, skidresa osv
3) resten - saker som inte riktigt platsar in. det kan vara liiite för långt, liiite för otillgängligt, liiite för jobbigt

punkt ett löses enkelt - inga större problem så länge det handlar om sträckor upp till ungefär en mil
punkt två löses med poolbil - flexibiliteten blir såklart något sämre, men det känns förhoppningsvis överkomligt
punkt tre känns lite jobbigare. det kan handla om att åka till ikea och handla något skrymmande eller att ha bråttom någonstans eller helt enkelt att ta sig en längre sträcka, men som ändå inte är jättelångt.
i dag skulle jag vara i andra sidan av stan kl 08.30 för en anställningsintervju - beräknat cykelavstånd ~15-16km. det kändes som ett gränsfall. bilen lockade med dess lättillgänglighet och sovmorgon det skulle innebära, men samtidigt så kunde jag ju inte falla så lätt. och cykelturen blev förvånansvärt enkel, trots regn, så jag är oerhört nöjd med beslutet.
det hela kändes som en viktig erfarenhet - även 15-16km innan en anställningsintervju är helt ok att cykla. däremot tvivlar jag på att jag hade känt på samma sätt om det varit snöslask och cykelturen hade tagit 1.5h och jag varit helt slut och irriterad och antagligen på allmänt dåligt humör när jag kommit fram.
det är en väldigt tacksam tid att försöka vänja sig av vid bil. förhoppningsvis lyckas jag bli tillräckligt härdad av långturer inför obekvämare årstider. och förhoppningsvis så blir det normalt att ta cykeln till t.ex. ikea och, om något större inköp önskas, antingen ordna med hemleverans eller helt enkelt återvända en annan dag med (pool)bil. saker och ting blir lite omständligare, men det är väl så livet får vara ibland. jag har ju min tandem för att kompensera eventuella tråkigheter! eventuellt skulle jag kunna ta tandemen till ikea för att kompensera för tråkigheten att behöva åka dit igen för att hämta eventuella prylar som inte går att få hem på cykel.
jag insåg dock precis att det mesta skulle gå att lösa med cykelkärra. jag har tänkt mig att en cykelkärra skulle lösa många transportproblem, men först nu när jag börjar fundera mer och mer, så inser jag att jag faktiskt skulle kunna få hem en billybokhylla på en cykelkärra, antagligen utan större problem. till och med en säng kanske skulle kunna funka. nästa större sak vore väl en soffa, och de få tillfällena jag köper en soffa får väl motivera att jag fixar hemtransport, hyr bil eller tar det med en bilpoolsbil + släp. det samma gäller givetvis sängen också.
dessutom, när jag tänker mig cykla stora, tunga, otympliga saker så relaterar jag ändå bara till när jag på mellanstadiet, tillsammans med en kompis, cyklade med en båtcykelkärra (inkl båt, såklart). det var tungt och jobbigt, men det funkade. och jag har svårt att tänka mig att en bokhylla skulle väga mer än en båt.

innan jag hade bil så fick ikea-besök vänta tills mina föräldrar var på besök. nu har jag vant mig vid att ha tillgång till bil, och vill på något sätt ha kvar den friheten. det känns som att jag, åtminstone i tanken, börjar närma mig en bra kompromiss. cyklandet sparar ofta mkt tid om man jämför med kollektivtrafiken, och mkt av friheten man har med bil har man ändå på sätt och vis på sin cykel. samtidigt så kan alla transportproblem lösas med en poolbil (alternativet hyrbil finns ju faktiskt också).
som sagt, sådär egentligen är det ett rätt fånigt problem, men samtidigt så vill jag verkligen komma fram till en bra och hållbar lösning som passar mig, mitt liv och min vardag.


men,
mitt i den här jag-ska-minsann-bli-bilfri-hysterin så vill min eventuella nya arbetsgivare att jag ska ha bil.
[ anledningen till att jag har bil idag är att min nuvarande arbetsgivare kräver(?) det ]
jag vet inte hur jag ställer mig till det. samtidigt som det eventuellt skulle kunna bli ekonomiskt fördelaktigt att plocka ut en tjänstebil, så vill jag ändå gärna leva kvar i tron att det fungerar alldeles utmärkt att leva ett liv med massa vuxenpoäng men ändå inte äga en bil. och även om det finns billigare alternativ så innebär givetvis inte det att den billigare pengen motiverar ett sämre beslut, även om det kan vara lockande.
min eventuella nya chef kom med förslag att man skulle kunna ha en skruttbil ståendes, som inte kostar så mkt. men principen faller om jag skaffar bil, skrutt eller ej, och inte minst så skulle användandet öka om tillgängligheten finns där, och bara det skulle kunna få ett svagare sinne att kunna motivera en bättre, dyrare bil helt utan anledning. då känns det bättre att helt enkelt vara utan och försöka att fylla jobbehovet med en poolbil på något sätt.


det känns ändå ganska skönt att skriva lite kring de vardagsproblem jag brottas med. just nu känns det t.ex. givet att jag ska försöka avskaffa mig bilen samt att jag på intet sätt ska låta mig lockas att skaffa bil med min nya anställning som ursäkt. som min (eventuella) nya chef uttryckte sig - vi kan inte låta en sådan detalj stå i vägen för en anställning.