utvärdering

så har det gått några veckor utan bil, inklusive tre veckor på nya jobbet.
Vad kan man säga?
Det är jobbigt, det är det absolut. Om jag bara haft samma energi som jag har mina piggaste dagar så hade det nog inte varit några problem - som i måndags då jag, direkt efter jobbet, hämtade cykelkärran hemma och cyklade och storhandlade, åkte hem och lagade mat och sedan direkt åkte och klättrade. Det var en bra dag, men utgången av en sådan dag är att jag kanske bara får sex timmars sömn vilket är alldeles för lite för mig och det känns inte riktigt som att jag får chansen att återhämta mig under resten av veckan utan att göra avkall på t.ex. matlagning.

Rent tidsmässigt så är det nog inte så illa som jag trodde - jag tog tid en morgon och fick det till precis under 40minuter (inkl stoppljusen osv) och sträckan blev lite drygt 15km. Sedan tillkommer ombytestid och att duscha så jag brukar räkna ungefär 60min per väg. Om jag skulle åkt kollektivt så skulle själva resan tagit lite drygt 50min och sedan tillkommer väntetid vid första hållplatsen, att gå dit osv. Kontentan blir nog att i matchen kollektivtrafiken vs cykeln så blir det ungefär lika, bortsett från alla fördelar cykeln ger - t.ex. har jag än så länge inte kommit på tanken att ge mig ut att springa på kvällen.

Däremot fick jag punktering på lunchen i veckan då jag skulle åka och köpa mat. Jag vet inte riktigt hur, men när jag skulle cykla tillbaka så fanns det ingen luft i framhjulet. Men, förberedd som jag är, så har jag alltid extraslang mm med mig på min pendling och det är knappt jag kan belöna mig själv tillräckligt för att ha lärt mig den läxan sedan då vi skulle ut och cykla tandem men aldrig kom iväg pga punktering. Däremot är jag allt utom händig och smidig när det gäller att byta slang - det tar ganska lång tid, dock är det åtminstone utan några svordomar, det tar bara ganska lång tid.

En annan sak är riskerna som finns med att cykla. Efter bara tre veckors cyklande så är jag mer eller mindre övertygad om att det bara är en tidsfråga innan jag är med om en olycka. Även om jag mestadels cyklar på ganska fredliga cykelvägar så känns både innerstan och sisjön tillsammans med fotgängare utspridda längs hela sträckan som potentiella olycksplatser. Dessutom har jag insett att min körstil är av den något aggressivare typen - kanske för att jag irriterar mig över många bilisters obetänksamhet när de blockerar cykelvägar i korsningar eller inte ens ser åt cykelvägarnas håll innan de korsar dem. Däremot brukar jag, så visuellt jag kan genom handvinkningar och bugningar, tacka de som tydligt visar att de har uppmärksammat mig. För att dra det hela till sin spets så hade jag önskat mig en hatt som jag hade kunnat lyfta på som tack, respektive en air zound III för de andra.

Helgernas större aktiviteter har än så länge löst sig genom en bil vi periodvis haft ståendes hos oss (medan ägaren varit utomlands) respektive sunfleet. Båda har såklart fungerat utmärkt, även om det tog 40min att ta sig ut från den bilpool vi valde att hyra vår sunfleet bil ifrån pga bilköer. Dessutom har vi gjort ett besök på återvinningscentralen, ikea samt bauhaus med tandem + cykelkärra, vilket för övrigt fortfarande är en oslagbar kombination.

Kontentan blir väl lite att jag fortfarande inte är övertygad att jag kommer orka cykla överallt hur länge som helst, men att jag förhoppningsvis åtminstone kommer sköta vardagsbestyren med cykel.

Justja, en annan sak är ju ämnesomsättningen - helt ärligt så är jag konstant hungrig trots att jag fyller lunchlådorna till bredden. Att äta ute resulterar bara i att jag lämnar stället hungrig och att cykelturen hem blir ganska orkeslös. Det, tillsammans med min dåliga vardagsmatplanering, trötthet och sällsamma matlagning gör det hela till något av ett problem. Nåväl, allt borde kunna lösas med lite vilja och lite tid..

bilen

bilen hämtades alldeles precis. Det är nu det börjar på riktigt.

det känns så fånigt att göra så stor grej av det när vi inte ens har haft bil särskilt länge. men det känns ändå som att det är det, kanske för att man vänjer sig så snabbt vid bekvämligheter.

hösten

igårkväll tänkte jag att
imorgon ska jag cykla med hisingens ck
men jag fick inte tag på någon att cykla tandem med, och sedan blev det sent och jag var trött så jag orkade inte ställa klockan och gå upp i tid (och cykla själv)
I morse när jag vaknade var det fin höstdag och jag ångrade lite att jag inte hade gått upp i tid för att cykla. Men, efter en lugn, trevlig frukost så bestämdes det att vi skulle försöka få till lite utomshusklättring istället - andra gången någonsin för min del. Magnus hann inte, men han erbjöd sig att låna ut sina grejer - någonting vi bara inte kunde säga nej till.

Så med Magnus göteborgsförare i handen gav vi oss iväg till partille i hopp om att inte gå vilse.


Det var alldeles höstigt och jag blev påmind om varför jag är svag för lövskogar.














och här klättrade vi





















Jag har lite svårt att se fram emot sommaren. Det är så här det ska vara - tiogradigt i luften, sol, frisk luft och gula löv vart jag än vänder mig. Jag har inte ens kommit så pass långt i min klättringskarriär att jag vet hur det är att klättra någon annan årstid än höst, men just nu har jag svårt att tänka mig att någonting annat kan slå det här. Möjligtvis våren - men sommar? jag vet inte.

blue

- how long have you been a red man?

- about fifteen years

--

- what were you before?

- blue

&tack för trevligt morgonsällskap,

att klättra

I fredags klättrade jag upp. det var lite läskigt, även om det såklart inte fanns någonting att oroa sig för. I alla fall så har jag numera ett grönt fint kort som tillåter mig att säkra inomhus. Det hela firades givetvis med lite klättring i trevligt sällskap som sedan avslutades med pizza och film. Själva uppklättringen hade jag lite svårt att förhålla mig till eftersom jag visste så lite om det - jag kunde inte bestämma mig för hur nervös jag skulle vara. Men när jag väl stod där med lappen i handen så påmindes jag lite om känslan jag hade när jag fick den där lappen precis efter uppkörningen - helt enkelt en ganska trevligt känsla över att ha blivit godkänd över något praktiskt. Dock, i relation till hur svårt det var så var känslan helt klart oproportionerlig, men vad gör det.

Klättringen till ära tog jag idag en cykeltur för att kolla lite hur det ser ut i utby/fjällbo när det ändå ligger så nära. Lite otippat träffar jag på http://amprazis.wordpress.com/ som kände igen mig - någonting jag blev lite förvånad över. Jag hade äran att få cykla med honom halmstad-göteborg samt göteborg-skövde under ride of hope. Iaf så har jag till och från funderat lite på honom - han verkar vara en glad, trevlig och framför allt vettig människa, så det var helt klart trevligt att få träffa honom och hans flickvän när de var ute på långpromenad. Det utbyttes telefonnummer så vi kommer nog höras av igen. Om inget annat så pratade han lite om att vara några och cykla hela ride of hope tillsammans. Det lät lockande - tanken har ju redan slagit mig. Dessutom, om det finns några att följa med så är det ju egentligen bara att göra..

mitt andra hem

tänk så fantastiskt bra det kan bli när man nästan minst anar det.

ride of hope

När jag cyklade ride of hope så frågade jag en av arrangörerna om det skulle komma att bli ett lopp även nästa år. Först var det inte tänkt så från hans sida, men tydligen var det mer än en som hade tagit för givet att det skulle bli av nästa år igen..

och nu står det på rideofhope.se att datum för nästa år är 1-9 augusti. Ganska snart efter loppet i år så kände jag att nästa år, då ska jag minsann cykla längre.. så jag får se, det var en härlig känsla att cykla tillsammans med olika människor. Vi var alla en ganska nära grupp utan att känna varandra. Ett av mina största problem är att jag i princip inte har någon betald semester nästa år. Å andra sidan så är det förhoppningsvis inget oövervinnligt problem.

hey, i miss you

igår hittade jag till en gammal väns ord och det kändes så otroligt hemma.

det är så lustigt det där med trygghet.

lidingöloppet

så här beskrev jag mina upplevelser av lidingöloppet på vegan runners mailinglista..

Efter att ha varit ute på endast fem löprundor sedan göteborgsvarvet var
det med grav ångest jag åkte upp till Stockholm (från Göteborg) på
fredagen. Dessutom var ingen i sällskapet särskilt laddade utan det
var allmän slöhet och sjukdom som satte ribban för motivationsnivån.
Väl framme på plats och efter att ha hejat på en vän i MK15 och känt av
stämningen lite blev vi dock på bättre humör, även om jag fortfarande var
mer eller mindre inställd på att bryta.
Men så gick starten och redan efter (några?) hundra meter såg jag den
välbekanta tröjan från vegan runners och var tvungen att pinna upp
bredvid för att uttrycka min förtjusning över tröjvalet. Det hela inbjöd
såklart till en längre dialog och det blev att vi hade sällskap den
första dryga milen - därefter kände jag att Maltes ben ville mer än mina,
varpå de, åtminstone till synes, piggt skuttade ifrån mina fötter som
redan hade börjat göra lite ont i mina något för gamla skor (vilket
insågs ungefär en vecka innan loppet..)
I övrigt så flåsade jag på bäst jag kunde och peppade mig för fullt med
så många placeboeffekter jag kunde hitta längs vägen och i fickorna.
Jag minns loppet någorlunda bra fram till ungefär 24-25-26-27km
någonstans då resten mest är ett töcken av ett letande efter
km-markeringar och svordomar över att ön Vägrade Ta Slut.

Men, jag tog mig i mål med krampkänningar i vänster vad vid varje steg
under spurten (tänk vad åsynen av mål kan göra för ens krafter) på strax
under tre timmar, vilket var mitt mål (om jag nu skulle ta mig ända
+fram).

Så, med förutsättningarna att aldrig ha sprungit längre än en halvmara
och att endast ha varit ute på fem löprundor sedan mitten av maj så är
jag oerhört glad att jag tog mig i mål, dessutom under den lagom jämna
tiden tre timmar. Däremot är jag nog märkt för livet, eller åtminstone
ett bra tag framöver, av backar och att lida - aldrig förr har jag varit
så nära att bara falla ihop och ligga och kurra i fosterställning (och
svära över backar och öar utan ände). Även med några dagars distans (och
mindre träningsvärk än vad jag trodde) så väger jag fortfarande mellan
om det är värt att vänta på när jag kommer se tillbaka på loppet med
ett leende och därmed längta till nästa års upplaga eller om jag bara
ska ge upp och se det som något av det värsta jag någonsin varit med
om och låta det vara så..


---

och nu, nästan en vecka senare så börjar jag faktiskt känna mig ganska sugen på revansch. om inget annat så sitter jag och klurar lite över nästa mål på göteborgsvarvet osv.

att vinna

   Hejsan Daniel!

   Det tog lite tid men nu är beslutet fattat.

   Cykla in på återvinningscentralerna

   Det är tillåtet att lämna avfall som man haft med på cykel, eller 

   burit med sig hemifrån, utan att ÅVC-kortet används. Personal 

   på åvc ska i dessa fall släppa in kunden utan att något besök

   registreras. Besökaren ska givetvis visa aktsamhet och följa de 

   anvisningar som personalen ger.

   (Beslut i ledningsgruppen 2008-09-29)                                                                   

   Gående besökare på återvinningscentraler

   Det är tillåtet att lämna avfall som man burit till fots, eller haft

   med på cykel, utan att ÅVC-kortet används. Personal på åvc ska

   i dessa fall släppa in kunden utan att något besök registreras. 

   Besökaren ska givetvis visa aktsamhet och följa de anvisningar

   som personalen ger.

   (Beslut i ledningsgruppen 2008-09-29)

-----

tack göteborgs kommun, det var vänligt av er och, måste jag säga, över förväntan gällande både resultat och smidighet - allt som faktiskt krävdes var ju ett mail.

2.56.25

två femtisex tjufem
det blev min tid på mitt första lidingölopp någonsin.

jag kan inte beskriva min lycka över att ha tagit mig runt, dessutom på bättre tid än mitt mål - 3h. Å andra sidan så var det nog det jobbigaste jag någonsin har gjort. Jag kan inte beskriva den ilska (såklart helt irrationell) jag kände de sista kilometrarna över att banan aldrig tog slut. Den Vägrade Ta Slut och smärtan fortsatte. Ändå fanns det krafter kvar för upploppet då jag spurtade där varje steg brände i vänster vad av krampkänningar. Det var helt tokig känsla, och jag har nog aldrig längtat så mycket efter att få sluta. och den där antiklimaxkänslan som jag har fått efter att jag gått i mål under t.ex. gbgvarvet infann sig aldrig, utan det hela handlade om ren och skär lättnad över att lidandet var över. och efteråt var jag mest snurrig och vinglade runt, förvirrad och visste knappt vart jag var, ännu mindre vad jag skulle göra och allra minst hur jag skulle göra det.

men,
jag klarade det.

videon

asså

sådär egentligen

så vet jag inte om det var bra att se videon.

innan hade jag åtminstone lite hopp om att klara mig igenom, men just nu känns det som att hela projektet tangerar gränsen till omöjligt.

pepp pepp pepp pepp

lidingöööö

happ, jag åker hemifrån om någon timme. Har nog packat klart, så nu äter jag kolhydratrik lunch (har hört att det ska vara bra), dricker lite sportdryck till (har hört att det ska vara bra) och försöker peppa järnet. på tal om det så är det nog dags för att äntligen se http://se.running.adidas.com/!!!

pepp pepp pepp (jag kan springa, jag är inte rädd)

återvinningscentraler på cykel

   Hejsan Daniel!

   Jag talade med min chef idag och hon har lagt in det som ett ärende för

   ledningsgruppen som är på måndag så ett besked kommer inom snar

   framtid.

   Jag håller dig informerad.

--

nog för att jag finner det sannolikt att de kommer tycka att de inte är anpassade för cyklar och därmed att man inte får cykla eller liknande blablabla, men det känns iaf lite roligt att de tar upp det i ledningsgruppen.

cykelkärra

I lördags var det dags, återvinningens dag till ära, att köpa en cykelkärra (för last). Istället för att gå på kvalitet så bestämde vi oss för att köpa billigaste möjliga på biltema för 900kr. I vanliga fall så tycker jag bättre om att köpa något bra så man slipper att någonting känns halvkasst osv, men eftersom det finns så många olika typer av vagnar så bestämde vi oss för den billigaste sorten för att komma fram till vad det är vi vill ha, behöver och eventuellt saknar med den billigare. Iaf så inhandlades den för att snarast fyllas med fyra gamla datorer som sedan kördes till återvinningsstationen. Det funkade ganska bra - det var lite ryckigt och sådär, men absolut fungerande för att köra iväg datorerna.

I tisdags cyklade vi och handlade mat med cykelkärran, dock var den då kopplad till tandemen. Vi lät en plastlåda som vi har till återvinningen vara kvar i kärran efter att vi hade kört kartonger mm till återvinningen och stoppade alla matvaror i den - fantastiskt bekvämt ända tills man skulle lyfta den från handlingsvagnen till cykelvagnen och man insåg hur tung den var. Iaf så handlade vi matvaror för 800kr och fyllde den där lådan till bredden. Vägen hem gick som en dans. Bortsett från att rullmotståndet var kort sagt påtagligt så gick det hur stabilt som helst på tandemen trots den ganska tunga lasten. Även om det hördes att det skumpade lite där bak, så märktes det över huvud taget inte alls i handhavandet. Det enda man fick tänka på var att fordonet var ganska långt med tandem och cykelkärra vilket kunde göra det hela lite småkrångligt i vissa svängar.
Vår insikt, med ryggproblem och allt, var att det optimala skulle vara att lossa cykelkärran från cykeln när man handlar, och helt enkelt dra runt på den inne i affären. Att handla rakt ner i cykelkärran tillsammans med egenblippandet skulle göra det hela högst optimalt. Dock behöver isf någon slags dragstång anpassad för en gåendes person ordnas, men det borde ju inte vara ogörbart.

hisingens ck

igår var det bestämt att jag och jonatan skulle ta en tur på tandem tillsammans med hisingens ck på deras distansrunda. Vi kom dit, iklädda vanliga träningsoveraller på en tandem som mest ser gammal och sliten ut, och vi möts med högst skeptiska blickar. Det var intressant, ända tills vi blev tillsagda att vi skulle få hålla oss längst bak. Det var väl ok, även om det kändes lite bittert. Lite då och då under turen så kom det någon förbi och frågade hur det gick, och med tanke på att vi knappt höll hastigheter som höll oss varma (det var varmare att stå still än att cykla) så visste jag knappt vad jag skulle svara men försökte ändå få till något hurtigt att det gick la bra. Efter en paus ute vid havet, i strålande värmande solsken med frisk höstluft och en välsmakande aprikosflapjack, bar det av tillbaka. Ungefär halvvägs(?) tillbaka så tyckte någon att vi skulle hålla igen på tempot. Jag tröttnade. Jag visste inte om det var pga oss eller någon annan, men jag tröttnade på att ligga längst bak och knappt känna mig svettig, hålla ojämn hastighet pga alla som ska dricka längst bak osv osv osv, så jag såg helt enkelt till att vi fick en plats i klungan - delvis för att visa att de åtminstone inte behöver hålla igen för vår skull. Kommentarerna var väl sådär överväldigande, men ingen sade åtminstone uttryckligen till oss att dra oss ur (mer än möjligtvis en som lagom surt kommenterade att så fick vi inte göra). Iaf så gick det alldeles utmärkt att cykla i klunga. Jag försökte hålla ordentligt med avstånd för att folk skulle slippa oroa sig för oss, och väl i mål uttryckte ledaren sin förvåning över hur väl det hade fungerat, och att vi gärna fick komma nästa helg. Skönt med tanke på att han nästan darrade på rösten innan vi åkte iväg..

Det hela gick väl bra, antar jag. Jag hade dock fått ett betydligt öppnare och trevligare mottagande under ride of hope, både när vi körde tandem och när jag körde själv, inkluderat en lockande inbjudan till hisingens ck. Nu kände jag mig mest som någon som skulle komma och förstöra deras runda och faktiskt inte alls önskvärd. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det hela - det är knappt att jag vill komma tillbaka med tandem.

Jag misstänker dock att de hade reagerat annorlunda om vi hade kommit dit med en racertandem och haft likadana cykelkläder på oss och annat som verkar höra till cykelsporten som den utrustningssport det är. Nåja, det är väl så det är..

(samtidigt förstår jag givetvis att de inte vill ha någon nybörjare på tandem som kommer och skapar kaos i klungan som faktiskt kan skada väldigt många, men jag kan inte låta bli att tycka det är tråkigt att bli så pass utdömd i förväg)

för övrigt sov jag ungefär 11h inatt..

inför lidingöloppet

Ikväll var tänkt att bli sista (och första!) distanslöpningen inför lidingöloppet. Förhoppningen låg någonstans mellan 1.30-2h - jag var ute i 1.40-nånting och avverkade knappt 1.9mil. Även om det var sjukt tungt och jobbigt och knäna gjorde ont och fötterna och det mesta kändes allmänt kasst så är jag ändå lite förvånad över att jag höll så pass långt i princip utan att ha löptränat något alls sedan varvet och utan att ha laddat någonting (mer än att har sovit ganska mkt de senaste nätterna). Det känns dock fortfarande mer eller mindre som en omöjlighet att klara 3 backiga mil även om jag ser liiite ljusare på framtiden än vad jag gjorde i går - förhoppningsvis, med lite bättre uppladdning än idag, lite tävlingsadrenalin, lite sportdryck, lite vatten, lite sällskap och mjukare underlag, så kommer jag åtminstone ta mig runt, vilket just nu absolut är mitt mål. Alltså, med alla de bästa förutsättningarna så tror jag att jag kommer, lidandes, ta mig runt, å andra sidan så lyckas aldrig alla goda förutsättningar infinna sig samtidigt, så jag känner mig ganska körd..

nåja, man ska väl känna att man lever, antar jag.

ride of hope

ok,
så jag deltog i ride of hope. Det var flera veckor sedan, men jag har inte hunnit uppdatera.

Jag och jonatan skulle cykla etapp två, halmstad - göteborg, på tandem. Vi hade laddat med flapjacks och biltemaväskor och kamelback och fullpackad ryggsäck och grejer - kortfattat tokladdade. Vi var uppe i ottan (strax innan sex-tiden?) med avsikt att åka härifrån runt 06.30. Efter sedvanliga förseningar så åkte vi iväg strax innan 07. Himlen var mulen och väderleksrapporten hade lovat regnskurar och, framför allt, sydlig vind. Efter att ha kommit ut på motorvägen och lämnat innerstaden så började det regna. Positiva som vi är så var vi absolut säkra på att det bara var en kort, tillfällig skur som skulle ge med sig näääär som heeeelst. Vi fortsatte så - tala uppmuntrande med varandra hela vägen ner till halmstad, men regnet vägrade sluta. När vi väl anlände till ica maxi:s parkering i halmstad kunde man ganska snabbt konstatera att de cyklar som stod där såg betydligt snabbare ut och betydligt mer landsvägsaktiga ut än vad vår mountainbike-tandem gjorde. Lyckligtvis hittade vi en dam på en mer eller mindre vanlig damcykel samt en herre på en mer eller mindre vanlig herrcykel så det kändes genast lite bättre.

Efter nummerlappsutlämnande och grejer så var vi i princip på väg. Efter lite stressade förberedelser (vad har man egentligen på sig på en 15mil lång cykelfärd i ösregn? Regnjacka? Regnbyxor? Regnskydd för skorna?) så bar det iväg.
Därefter cyklade vi. och cyklade och cyklade och cyklade. Humöret bland alla startande var oftast på topp. Det var mest vid för långa pauser som folk blev gnälliga - det blev ruskigt kallt ruskigt snabbt i vinden, vätan och väntan. Men det var ändå en skön känsla att bara glida med i medvinden i en klunga. Man kunde småprata - både med den som cyklade bredvid och med jonatan som satt bakom. Det mesta var fantastiskt mysigt och det var egentligen bara till att acceptera att man var genomblöt och se till så att man rörde på sig och höll sig varm.

Bästa minnet är nog hästarna som, i flock, sprang med oss en ganska bra bit i hagen bredvid. De såg oss och ville väl följa med oss som flock. Det var häftigt. Jag vet egentligen inte vad som var så otroligt häftigt med det, men det gav en mysig känsla.

Inte minst så var det inte alls så jobbigt som jag hade trott. jag hade förberett mig på att det skulle komma att bli den tuffaste utmaningen jag någonsin gett mig på. Men så var det inte alls. Det var alldeles för lätt. När pulsen låg uppe på 140 så var det mycket. Oftast låg den runt 120. Självförtroendet var på topp när vi rullade in på ica maxi i göteborg (/mölndal) och det fortfarande kändes som att man hade massor av krafter kvar. Cykeln hade klarat sig och det kändes som om vi absolut inte var tröttast eller mest slitna i gruppen.

Sarah stod och väntade på oss på parkeringen och vi var alldeles glada och pigga. Vi fortsatte vara det ända till efter någon timme efter att vi hade kommit hem. Jag somnade i med datorn i knät när jag höll på att försöka föra över lite data från cykelturen till datorn.

I, som jag skulle ha cyklat etapp tre (göteborg - skövde) på tandem med hoppade dessvärre av. Så på kvällen stod jag inför valet och kvalet - cykla eller stå över? om jag skulle cykla - på tandem (själv?) eller på min vanliga hybrid? Tandem hade varit roligt, men Varför? Min bästa idé vore att köpa ett litet gosedjur och sätta det på sadeln där bak. Det bästa hade iofs varit att sätta hoppe (ride of hope:s maskott) där, men då med risk för att den skulle bli blöt om det skulle regna. Efter lite övervägande så flyttade jag mina spd-pedaler till hybriden och bestämde mig för att cykla. Jag insåg att jag nog skulle vara för trött för att orka göra det själv på tandemen (även om den ibland känns snabbare än hybriden) och att jag var tvungen att ta beslutet på kvällen. Om jag skulle vänta till morgonen efter så skulle jag definitivt bara ligga kvar i sängen.

Sagt och gjort, morgonen efter for jag iväg till drottning silvias barnsjukhus på östra och mötte upp med andra. Det var roligt, det var en lite speciell känsla att komma tillbaka till några välkända ansikten som glatt hälsade mig välkommen tillbaka.

Damen hade dessvärre, på sin egen begäran, lämnats ensam efter någon mil då hon höll ungefär hälften av tempot av den stora gruppen, och de som cyklade med henne frös ordentligt i den låga hastigheten. Mannen kämpade däremot på i sina sandaler och gick i mål tillsammans med resten.

bil till jobbet

igår var det dags för nånting-mila-service. Således körde jag till ford som första grej på morgonen, lämnade in bilen och tog en hyrbil tillbaka till jobbet. Inga problem, trafiken var ungefär som den brukar vara på morgonen - trög, men absolut inte omöjlig. Däremot blev jag, helt i fas med mitt på sistone dåliga humör, väldigt irriterad på en medelålders man som uppenbarligen inte ville släppa in mig framför honom utan lite smidigt täppte igen den lucka som fanns. Framåt eftermiddagen hade jag ett ärende på stan och tog därför bilen dit. Under tiden jag uträttade mitt ärende ringde ford och sa att min bil var klar, så jag drog mig ditåt. På vägen dit får en förare för sig att byta fil över heldragen linje utan att blinka och uppenbarligen utan att titta i döda vinkeln varpå vi är lite väl läskigt nära att krocka. Efter att jag har hämtat bilen hade jag fortfarande ett ärende kvar i stan, varpå jag drar mig inåt stan igen. Det fanns inga lediga parkeringsplatser på gatan utan jag chansade istället och parkerade på en parkering som kräver tillstånd, men där ansvariga inte har brytt sig om att anlita några parkeringsvakter historiskt sett (dessutom skulle ju ärendet gå snabbt..) Den här gången slutade det dock med en parkeringsbot. På vägen hem var det värre köer än vanligt och det kändes som en evighet att ta sig hem. När jag satt där i köerna blev jag påmind om att jag förr inte hade särskilt mkt emot att sitta i bilköer, men den här gången kände jag mig bara rastlös.

Förr(??) tyckte jag om att köra bil, men både igår och när vi körde till ett bröllop i karlstad i lördags blev jag obehagligt rastlös av att sitta i bilen. Likadant har det varit under sommaren när vi har kört till t.ex. mina föräldrar i skåne eller liknande - de där timmarna i bilen är inte sådär fantastiskt upphetsande.

I alla fall så var det uppfriskande att få byta om till träningskläder och cykla mina dryga 1.2mil till badmintonen, springa slut på benen och sedan cykla hem igen.

För övrigt tänkte jag ha ett långlöppass i fredags - efter ungefär 11km fick jag bryta pga hur otränad jag är (tror jag, det kändes konstigt iaf) och om mindre än tre veckor är lidingöloppet. det kommer ju antagligen bli något av en upplevelse att ta mig igenom de milen..

regn och ettlivutanbil

det är lite lustigt hur rätt ettlivutanbil.wordpress.com kan ha om så mycket. Jag känner igen mig i det mesta - allt från att ha en ford focus (som den familjen förvisso har sålt) till att bo i radhus utanför en storstad och att ha problem med att hålla nere farten och inse att alla cykelturer inte är ett träningspass.
och nu slår han huvudet på spiken igen när han anser det vara trevligt att cykla i regn.
jag vet inte riktigt varför jag själv tycker det, men så länge jag har regnkläder på mig så är det verkligen mysigt. Just gårdagens regnoväder var trevligt och mysigt, bortsett från att mina fötter blev totalt jätteblöta - så pass att varken strumpor eller skor hann torka tills jag skulle hem från jobbet på eftermiddagen. Dock inhandlades ett par skoöverdrag på lunchen, vilket var ruskigt trevligt - de oundvikliga vattenpölarna märktes inte av alls i någon form av väta.
Jag undrar väl lite hur mycket jag kommer använda dem, men å andra sidan så är jag rätt säker på att när jag väl kommer använda dem så är de väl värda det. Inte minst så laddar jag lite inför hösten då jag byter jobb och därmed mer eller mindre dubblerar sträckan till jobbet.

och ja, jag undrar också lite hur jag kommer känna inför det hela i sisådär november-december-januari-februari.

pimpning

Sedan motgången med punkan och bytet till det nya bakdäcket så har jag och j hunnit prova det under en knappt sex mil lång tur till kungälv och tillbaka. Det fungerade mestadels bra, även om det märktes att det blev ganska stötigt. Däremot insåg vi att ena trissan på växelföraren där bak var minst sagt sliten, varpå även den hamnar på listan över saker som behöver bytas på cykeln..

Efter gårdagens insikt att däcket fungerar bra tillsammans med att trissan behövde bytas, inledde jag dagen med att skriva en shoppinglista inför ett besök hos favoritcykelhandlaren [1].
- däck
- slang
- trissor till växelföraren där bak
- spd-skor
- pedaler

det kändes lätt tokigt att skriva en lista över saker att komma ihåg att köpa när jag skulle till en cykelaffär. Iaf inhandlades sakerna (plus lite till) och det mesta skruvades på ganska snabbt och en kortare testtur genomfördes med lyckat resultat (lyckat betyder här att jag inte trillade när jag testade skorna som alltså sitter fast i pedalerna under tiden man cyklar, vilket är väldigt lätt att glömma lagom tills man ska stiga av).

Framåt tidig kväll så bestämdes det att det skulle inhandlas en mp3spelare i allum som födelsedagspresent. Det blev tandemen dit för att testa allt på riktigt, och det gick hur bra som helst. Det är dock väldigt stötigt att köra med de smalare däcken och det betydligt högre ringtrycket, men det känns faktiskt som att den rullar på märkbart bättre. Förhoppningsvis innebär det att det kommer bli tillfälle att slå vårt tidigare hastighetsrekord på ~59km/h. Dessutom kändes pedalerna och skorna bra. Det är lite ovant och det är framför allt nya muskler som används, men det ska nog kunna tränas upp det också. Jag hade först tänkt vänta med att köpa pedaler till min pendelcykel, men just nu så känns det som att jag kommer köpa det ganska snart.


Iaf så ser cykeln sjukt mycket sportigare ut nu med sina touringslicks och det känns bra med spd-pedalerna och -skorna. Dessutom har jag och j planerat in ytterligare en runda på måndag morgon - allt för att vi förhoppningsvis ska vara så förberedda som möjligt inför de kommande 15milen, och inte minst att jag ska vara redo för ytterligare 15mil dagen efter.




[1] Favoritcykelhandlaren - det har nog bestämts idag att den faktiskt är det, mestadels grundat på att de har ett stort utbud av verktyg och reservdelar hemma, vilket passar mig som oplanerad impulsmekare alldeles utmärkt.

punka

Igår skulle jag och m ta premiärturen tillsammans - det är vi som siktar på vättern nästa år. Vi cyklade hem till honom från jobbet, jag på tandemen, han på sin vanliga cykel. Ungefär 10m från mål så känns det som att bakdelen av cykeln svajar lite, och tänker att det är något konstigt med lagret där bak som jag har grejat lite med. Ungefär 10m senare inser jag att jag har fått punktering. 10m från mål, 10m från att jag och m ska ta vår premiärtur.
Men visst, ingenting att hänga läpp för - punktering hör ju till vardagen (eller hur det nu var)! M påpekar att han har reparationsgrejer i sin lägenhet, och jag och s följer glatt med upp för att kolla på deras nya fina lägenhet. Han hittar dock bara sina däckavdragningsgrejer, men inga problem - vi går till coop extra en sisådär 10-15min promenad iväg. Sagt och gjort, vi ger oss av med däckavdragare, pump och andra bra-att-ha-grejer med oss. Väl framme hos coop köper vi punkteringslagningslappar, drar av däcket, försöker hitta hålet utan vatten (eftersom det var en ganska stor glasbit som satt i däcket så tänkte vi att vi borde se det), misslyckas med att hitta hålet, jag springer in för att be om en spann med vatten av den-kanske-snälla-coop-personalen. Jag ser dock pantavdelningen där jag letar fram en systembolagspåse som jag fyller med vatten från tvättahänderna-handfatet och springer ut till s och m. Så håller vi på. Försöker hitta den optimala påsen (både till storlek och täthet) samtidigt som vi får ta s:s cykel som något slags bord att ha påsen på. Iaf så hittar vi hålet, lagar det hjälpligt och pumpar - och luften går ur både däcket och oss. Men men, vi har gott om lappar kvar så vi gör ett nytt försök med vattnet i en ny påse på s:s pakethållare. Vi finner dock en lång reva med massa småhål som måste ha varit den verkliga boven. Vi kom fram till att det var meningslöst att försöka laga och övergår till plan B - att köpa en ny slang som vi byter till. Tillbaka in i coop för att inse att de inte säljer slangar, gå till statoil för att höra om de har, men ingen har. Dessutom skulle det ha fått innebära att vi skulle behövt gå tillbaka till m för fler verktyg. Iaf inser vi att det inte blir någonting den kvällen. Istället siktar vi på att s åker hem och hämtar bil + släp medan jag och m går tillbaka hem till m med cykeln, för att sedan spana in matställen. Då fick vi bland annat reda på att pizzerian som stänger kl 21 tydligen har stängt 20.50, när vi var där och ville äta. Och sushi-stället var stängt. Men vi hittade iaf ett ganska trevligt ställe att sätta oss vid där vi belönade oss med god mat och öl, för den som ville ha det.

Motgång och nederlag iaf. Vi hade hypat den där turen i säkert en månad, och så hindrar en punktering oss.

Idag så har jag roat mig med att köra runt (jag var så trött på det, så jag vek mig och tog bilen runt) och leta efter en slang i rätt dimension, vilket tydligen inte var det lättaste. Så även om coop eller statoil skulle ha haft däckslangar igår så skulle de garanterat inte haft rätt. Efter fyra affärer hade jag hittat en slang, medan jag egentligen ville ha två. Väl hemma och efter att ha försökt rengöra däcket efter eventuella farligheter så pumpar jag upp den nya slangen och inser att det är hål på det. Jag vet inte om jag själv har orsakat det, om det var något kvar i däcket ändå, eller om slangen var kass. Iaf så far jag runt till ytterligare en cykelaffär, för att till slut avsluta hos min favoritaffär (som jag ville prova sist för att kolla andra alternativ), vilka givetvis hade massor av den storleken. Dessutom köpte jag nytt däck, för jag orkade inte med att det skulle gå hål på ytterligare en slang.
Så, efter alla de timmarna igår och efter alldeles för många timmar idag, så fungerar det äntligen. Dessutom så har jag ett lite mer racer-däck på där bak nu, vilket jag haft planer på att prova ändå. När vi testade ikväll så var det alldeles för löst pumpat, men det åtgärdades när vi kom hem. Förhoppningsvis så ska det rulla på bra nu. Dessutom har jag förberedd cykelväskan med, förutom pumpen som tidigare fanns där, däckavdragare och extra slang för både fram- och bakhjulet.

blablabla osvosvosvosv, mycket text men det är mest för att det var en lång historia som jag har tröttnat på totalt. Men, i slutändan så tror jag nog att det kommer bli bättre med den här typen av däck. Det är väl lite på test för att se om det mindre däcket klarar av två personer, men han i affären tyckte att han med gott samvete kunde rekomendera det däcket till en tandem (till skillnad från det han förslog från början), och det finns alltid fler tillfällen att cykla.


och rideofhope närmar sig!
Jag är så sjukt hypad.

likgiltighet

I helgen tappade jag min över sex år gamla mobiltelefon. Jag gick över en timme och letade efter den i skogen där jag hade promenerat. Den innehöll åtminstone en sisådär 50 sms som jag ville spara, och antagligen några hundra telefonnummer. Sms:en är ingenting att göra åt, de flesta telefonnumrena går att få tag på igen. Men det finns ändå ett antal tiotal som jag antagligen inte kommer få tag på igen. De flesta tillhör förvisso folk som jag kanske träffar/pratar med någon gång per år, men det är ändå fullt tillräckligt för att sakna numret. Eller en vän som inte längre lever (vad ska jag öht ha numret till då?).
Kanske är det som att flytta, att det behövs en utrensning ibland för att inte fastna i det gamla.

I måndags cyklade jag och j fem mil med Sävedalens CK. Vi körde på tandem och snittade 31-32km/h och de få som var med var imponerade av oss - även vi själva var förvånade över hur snabbt vi hade cyklat. Iaf så var det roligt, och inte minst j tyckte det var kul så det verkar som att jag har lyckats få med honom på hela tandemgrejen på riktigt nu.
Nytt tandemproblem att lösa: högre utväxling! Vi kunde inte trampa mer än en sisådär 45km/h och det är trist när det känns som att det finns mer att ge i utförslöporna, men att växlarna inte räcker till.

I tisdags insåg jag att tandemens bakhjul glappar lite. Jag tänkte fixa det igår och gjorde nog lite fel, glad i hågen över att få greja lite. Eventuellt har jag förstört lagret lite, men jag tänkte ignorera det och hoppas på det bästa. Iaf så har jag för första gången plockat i sär ett lager, rengjort det hjälpligt, bytt ut några kulor och grejer och fettat in det. Men det är fortfarande som om det är smuts i det. Nåja, det får lösa sig.

I går skrev jag på kontrakt för ett nytt jobb. Jag var i stenungsund och satt på en brygga och åt en tokgod pastagrej och skrev på. Det var trevligt, men jag har ändå lite svårt att förhålla mig till det. Jag borde jubla av glädje, men det känns mest som vilken dag som helst i vardagen. Kanske har jag bytt jobb för ofta, jobbet är inte rätt, eller så är jag helt enkelt trött på att jobba.

Idag ska jag säga upp mig. Det känns lite tokigt, det känns lite för tidigt, men samtidigt så ser jag ingen direkt framtid på det här jobbet i längden heller så varför inte? Mest så känns det. Lite som en vardagsgrej, någonting man gör. Inget speciellt alls.

I eftermiddag ska jag åka till skåne, bland annat med ett vitrinskåp till min syster som har erhållits gratis av några grannar (som för övrigt kallas tanterna på hörnet av en annan granne). I övrigt så hade det varit roligt om vi fått med oss tandemcykeln så man hade kunnat tandemat till stranden eller till hamnen och ätit glass. Hur mysigt och idylliskt som helst.

ännu mer tandem

ja, det blir ytterligare ett tandeminlägg
lustigt, det känns som att det är det enda jag gör.

iaf så var jag och i ute på en testrunda. rideofhope.se närmar sig och tanken är att jag och i ska ta oss från göteborg till skövde på måndagen, förhoppningsvis(?) dagen efter att jag och j har cyklat halmstad - göteborg. I skövde ska vi antagligen sova, och sedan cyklar vi antagligen hem igen dagen efter, själva.

testrundan gick bra och vi tog oss bortom jonsered, stod och gömde oss under ett träd tills regnet slutade falla, och cyklade sedan tillbaka. I Partille mötte vi ett gäng cyklister som såg ut att vara på väg ut på träningsrunda, varav en hade en hisingens ck-tröja, några jag har funderat på att hänga med någon dag. Dessutom hälsade en lite snyggt på oss, som om vi vore Cyklister, vilket skapade en liten identitetsboost så att vi nästan kände oss som ett par Cyklister ett tag. Iaf så valde jag och i att följa efter. tvärbromsning, en inte alltför smidig vändning och så var vi ute på bilvägen i full fart att försöka hinna ikapp dem. Dessvärre drabbades vi av ett antal rödljus som gjorde att de kom längre och längre iväg, men till slut kom vi ikapp dem och vi möttes av glada miner när vi frågade om vad de gjorde och att vi var lite sugna på att hänga med någon gång. Vi får se, i verkade lite sugen att börja cykla På Riktigt, även om det inte riktigt känns som att vi är i kondition att hänga med i deras tempo ännu.

Oavsett så har jag lite fått upp hoppet om att vi faktiskt ska klara av ride of hope, och att jag kommer klara av alla tre dagarna. På fyra dagar har jag cyklat knappt 15mil på tandem (plus lite på vanlig cykel) och det känns inte jättejobbigt. Å andra sidan är det skillnad på 15mil på fyra dagar och 45mil på tre dagar. och nu precis när jag skrev 45mil på tre dagar så kändes det plötsligt Väldigt Långt.

lövgärdet på tandem

I förrgår blev det tandemande igen.
Väldans mycket tandemandenandeandeandan nuförtiden.
Jag tog tandememememen till jobbet, sedan till kaserntorget för att hämta j, därefter cyklade vi hem honom till lövgärdet. Lövgärdet ligger väldigt högt upp. Jag hade hört talas om det tidigare, men haft svårt att föreställa mig det. T.ex. ligger angeredsbron ganska högt upp, och angeredsbron i sig lutar lite sådär lagoma mycket. Därefter ska man cykla upp ovanför tunneln i angeredsänden av bron. Sedan är man i gårdsten. Mitt minne efter det är lite vagt - jag var mest koncentrerad på att försöka överleva. Men jag minns att det var backigt och att j hela tiden glatt sa att det var massa backar kvar, och att de värsta fortfarande var kvar, och i någon slags självbevarelsedrift hade jag svårt att tro på honom. Som tur var (för mig) så är j en starkare cyklist än vad jag är, så jag misstänker han drog det tyngre lastet. Efter att ha lämnat av j, kollat på deras fina lägenhet med två uteplatser och druckit någon liter vatten, så var det dags att ensam cykla hem tandememellellellen till kviberg. Fantastiskt att det kan vara nedförsbacke så långt. Det var sådär alldeles lagom nedför så att man fick lite högre fart än vanligtvis, inte minst för att kompensera för den upprivna cykelvägen som för tillfället var en grusväg.
Vid alelyckan, när jag trött som jag var försökte optimera och minska luftmotståendet genom att hänga mig på barendsen, upptäckte jag en bil komma farandes bakom några buskar på en väg som snart skulle komma att korsa min. Givetvis har bilföraren inte en tanke på att överväga om det kommer en cyklist farandes på den upphöjda cykelvägen utan kör i rask takt ut och ställer sig mitt för cykelvägen. Jag hinner flytta högerhanden till bromsen, börja bromsa, flytta vänsterhanden till bromsen och sedan bromsa med båda bromsarna. Jag har något minne av att jag verkligen verkligen inte orkade hålla på och bråka om vems fel det skulle vara att det blev plåtskador på hans finputsade bil, när han i själva verket mycket väl hade kunnat köra på mig från sidan. men, det gick bra. Uppskattningsvis hade jag väl någon halvmeters marginal när jag väl hade så pass låg hastighet att jag kunde svänga undan och bilföraren hade upptäckt mig och börjat flytta sig lite längre fram för att jag skulle få plats bakom honom. så allt gick bra - jag överlevde och bilen klarade sig undan plåtskador. Fantastiskt. Till och med så pass fantastiskt att bilföraren var tvungen att titta på mig och surt skaka på huvudet när han körde förbi.

Allt som allt blev det en runda på fyra och en halv mil, varav kanske två och en halv själv på tandemememememen. Milen fylls på i benen och snart är det dags för rideofhope.se.




men,
angående slänga trädgårdsavfall så mailade jag en som är någon slags koordinator/ansvarig/nåntingnånting för återvinningscentralerna i göteborg. Han svarade, vänligt nog under sin semester, så här:

Hejsan Daniel!

Nu gav du mig något att fundera på under semestern, jag skall återkomma
med svar lite längre fram på sommaren.

Dina tankar är intressanta och vi skall givetvis ta dem på största
allvar och fundera ut ett lämpligt sätt att hantera detta lite
"delikata spörsmål". Det finns som du förstår en hel del saker att
tänka på när det gäller besökare som kommer gåendes eller cyklandes, på
Alelyckan är det nog inget problem men de andra ÅVC är anpassade för
endast bilar.

Jag hoppas du klarar av din grovsopshantering under sommaren och att vi
kan lösa din frågeställning så snart alla är på plats.


jag är nöjd.
jag är faktiskt fantastiskt nöjd.
även om det inte blir någonting av det så känns det ändå skönt att ha väckt frågan. Uppenbarligen hade hon på kundtjänst inte hört talas om något liknande, och det verkar inte heller som att han-den-ansvariga heller har gjort det. Så det känns ändå bra att ha fått säga vad jag tycker, och att få komma med ett konkret, i mina ögon enkelt, förslag.

tandemsöndag

Idag har vi cyklat, vi cyklade över fyra mil. Fyra komma tre nånting, tror jag det blev. På tandem. Det var intressant, bland annat hann vi (jag) bli irriterad på ett helt fotbollslag som stod över hela cykelbanan med packning och allt utanför stenaterminalen. Vi flög fram på vår aluminiumhäst i trettifem knyck med vinden i ryggen, solen i nacken och känslan av oövervinnlighet. All den rörelseenergi som är uppbygd av två personer på en tandem framflygandes i trettifem knyck omvandlades snabbt till så kallad negativ energi som snabbt fördes över till handen som ivrigt klämde på den nyinköpta tutan (en slags manuell huligantuta, skulle man kunna säga). Det gick inte så bra - föga förvånande hjälper inte frustration ett dugg för att flytta ett fotbollslag, här för att spela gothia cup, från en cykelbana, hur ivrigt man än tutar.
Saken upprepades igen utanför operan. Förutsättningarna var desamma - trettifem knyck, vinden i ryggen, solen i nacken, självförtroendet på topp och en folkmassa i vägen. Lika snabbt som förra gången, inte för att jag hade lärt mig från förra gången, tryckte jag minst lika ivrigt på tutan igen - ända tills gummibollen lossnade från tutan och trillade av. Tvärnit och nederlag.


Mitt senaste problem är att jag vill cykla vårt trädgårdsavfall till återvinningscentralen, men man har bara sex gratisbesök hos återvinningscentralerna, därefter kostar det 250kr/besök. Därför vill jag ju såklart ha så mycket skräp som möjligt vid varje besök. Det är svårt när en normalstor cykelkärra bara rymmer en säck.
Det är helt enkelt svårt att försöka leva vuxenliv med trädgårdsarbete samtidigt som man vill vara bilfri. Även om det ekonomiskt funkar att ta en poolbil och köra det samlade avfallet till återvinningscentralen så känns det inte rätt köra dit med bil bara för att det ska funka ekonomiskt - på något sätt känns det fånigt att det i slutändan, i det här fallet, är billigare med bil än med cykel, bara för att normen är att lösa sådana problem med bil. Plötsligt börjar jag förstå cykelentustiaster och deras agg mot dagens samhällsplanering.

insikt

oj, jag måste lära mig skriva kortare..

pilotprojekt

jag är i något slags pilotprojekt för att göra mig av med bilen. jag låtsas om att jag inte har den, förutom vid längre utflykter, utan cyklar helt enkelt överallt. det går ganska bra, men jag kan inte sluta irritera mig över att det överhuvudtaget är ett problem - för bara ett år sedan hade jag inte ens bil. egentligen handlar väl det mesta om att jag har blivit alldeles för bekväm av mig, men det upplevs ändå på något sätt som ett problem. målet är iaf att bli av med bilen, och att ersätta den genom att gå med i en bilpool - förhoppningsvis en smidig övergång.
jag skulle nog vilja dela upp mina transporter i tre typer
1) vardagstransporter - pendling till jobbet, affären och liknande.
2) längre resor - hälsa på i stugan utanför lidköping, hälsa på hos föräldrarna i åhus, skidresa osv
3) resten - saker som inte riktigt platsar in. det kan vara liiite för långt, liiite för otillgängligt, liiite för jobbigt

punkt ett löses enkelt - inga större problem så länge det handlar om sträckor upp till ungefär en mil
punkt två löses med poolbil - flexibiliteten blir såklart något sämre, men det känns förhoppningsvis överkomligt
punkt tre känns lite jobbigare. det kan handla om att åka till ikea och handla något skrymmande eller att ha bråttom någonstans eller helt enkelt att ta sig en längre sträcka, men som ändå inte är jättelångt.
i dag skulle jag vara i andra sidan av stan kl 08.30 för en anställningsintervju - beräknat cykelavstånd ~15-16km. det kändes som ett gränsfall. bilen lockade med dess lättillgänglighet och sovmorgon det skulle innebära, men samtidigt så kunde jag ju inte falla så lätt. och cykelturen blev förvånansvärt enkel, trots regn, så jag är oerhört nöjd med beslutet.
det hela kändes som en viktig erfarenhet - även 15-16km innan en anställningsintervju är helt ok att cykla. däremot tvivlar jag på att jag hade känt på samma sätt om det varit snöslask och cykelturen hade tagit 1.5h och jag varit helt slut och irriterad och antagligen på allmänt dåligt humör när jag kommit fram.
det är en väldigt tacksam tid att försöka vänja sig av vid bil. förhoppningsvis lyckas jag bli tillräckligt härdad av långturer inför obekvämare årstider. och förhoppningsvis så blir det normalt att ta cykeln till t.ex. ikea och, om något större inköp önskas, antingen ordna med hemleverans eller helt enkelt återvända en annan dag med (pool)bil. saker och ting blir lite omständligare, men det är väl så livet får vara ibland. jag har ju min tandem för att kompensera eventuella tråkigheter! eventuellt skulle jag kunna ta tandemen till ikea för att kompensera för tråkigheten att behöva åka dit igen för att hämta eventuella prylar som inte går att få hem på cykel.
jag insåg dock precis att det mesta skulle gå att lösa med cykelkärra. jag har tänkt mig att en cykelkärra skulle lösa många transportproblem, men först nu när jag börjar fundera mer och mer, så inser jag att jag faktiskt skulle kunna få hem en billybokhylla på en cykelkärra, antagligen utan större problem. till och med en säng kanske skulle kunna funka. nästa större sak vore väl en soffa, och de få tillfällena jag köper en soffa får väl motivera att jag fixar hemtransport, hyr bil eller tar det med en bilpoolsbil + släp. det samma gäller givetvis sängen också.
dessutom, när jag tänker mig cykla stora, tunga, otympliga saker så relaterar jag ändå bara till när jag på mellanstadiet, tillsammans med en kompis, cyklade med en båtcykelkärra (inkl båt, såklart). det var tungt och jobbigt, men det funkade. och jag har svårt att tänka mig att en bokhylla skulle väga mer än en båt.

innan jag hade bil så fick ikea-besök vänta tills mina föräldrar var på besök. nu har jag vant mig vid att ha tillgång till bil, och vill på något sätt ha kvar den friheten. det känns som att jag, åtminstone i tanken, börjar närma mig en bra kompromiss. cyklandet sparar ofta mkt tid om man jämför med kollektivtrafiken, och mkt av friheten man har med bil har man ändå på sätt och vis på sin cykel. samtidigt så kan alla transportproblem lösas med en poolbil (alternativet hyrbil finns ju faktiskt också).
som sagt, sådär egentligen är det ett rätt fånigt problem, men samtidigt så vill jag verkligen komma fram till en bra och hållbar lösning som passar mig, mitt liv och min vardag.


men,
mitt i den här jag-ska-minsann-bli-bilfri-hysterin så vill min eventuella nya arbetsgivare att jag ska ha bil.
[ anledningen till att jag har bil idag är att min nuvarande arbetsgivare kräver(?) det ]
jag vet inte hur jag ställer mig till det. samtidigt som det eventuellt skulle kunna bli ekonomiskt fördelaktigt att plocka ut en tjänstebil, så vill jag ändå gärna leva kvar i tron att det fungerar alldeles utmärkt att leva ett liv med massa vuxenpoäng men ändå inte äga en bil. och även om det finns billigare alternativ så innebär givetvis inte det att den billigare pengen motiverar ett sämre beslut, även om det kan vara lockande.
min eventuella nya chef kom med förslag att man skulle kunna ha en skruttbil ståendes, som inte kostar så mkt. men principen faller om jag skaffar bil, skrutt eller ej, och inte minst så skulle användandet öka om tillgängligheten finns där, och bara det skulle kunna få ett svagare sinne att kunna motivera en bättre, dyrare bil helt utan anledning. då känns det bättre att helt enkelt vara utan och försöka att fylla jobbehovet med en poolbil på något sätt.


det känns ändå ganska skönt att skriva lite kring de vardagsproblem jag brottas med. just nu känns det t.ex. givet att jag ska försöka avskaffa mig bilen samt att jag på intet sätt ska låta mig lockas att skaffa bil med min nya anställning som ursäkt. som min (eventuella) nya chef uttryckte sig - vi kan inte låta en sådan detalj stå i vägen för en anställning.

början

jag har inte tänk så mycket kring det här med bloggande sådär egentligen.
kanske mest att jag på senare tid har känt ett behov av att dela med mig av oväsentligheter, vilket på något sätt fick mig att tänka på att skriva någon slags blogg.
tanken presenterades för en kär vän som minsann ansåg att han skulle läsa den, om jag började skriva. dagen efter fick jag höra av samma vän att en vän till honom också minsann skulle läsa den. med en sådan uppbackning kunde jag inte annat än skapa den där bloggen och inte minst strunta i att skriva en egen blogg som publiceras på min egen webserver bara för att,

länge leve
enkelheten?



iaf så
har jag köpt en tandemcykel. den införskaffades i söndags.
det var längesen jag hade så mycket förväntningar knutna till införskaffandet av en pryl.
jag vet inte ens varför.
kanske lite forumläsande om hur fantastiskt trevligt man kan ha på en tandem på vätternrundan, när den där bak helt enkelt står för förnödenheter som kakor och liknande under färden. eller konstaterandet att det absolut inte är lättare på en tandem, men absolut roligare.
och livet ska vara roligt.

och ack så roligt det var på premiärturen! lite lagom oseriöst med sång och mänsklig ringklocka resulterade i bugningar från folk vi passerade och fingerpekningar tillsammans med titta-mamma-titta! från barn.
och nu ikväll har jag känt mig som jag tänker mig att min pappa kände sig när jag skaffade mig en gammal bil som han så gärna fick meka med.
justera sadeln, justera styret, justera bromsarna, justera växlarna, putsa lite här, putsa lite där, skruva på den nyinköpta cykeldatorn, rengöra kedjan, olja kedjan, ändra så att tramporna är i takt, pumpa däcken. sedan kom regnet. men jag fortsatte lite till ändå, mest för att det var svårt att sluta.
den kändes som min precious, och på något sätt är det roligare att försöka göra den betydligt mer slitna tandemen fin än min fortfarande ganska nya allt-i-allo-cykel fin.


förresten,
sa jag att bloggen nog kommer handla om en del cyklande?